Alldeles för nära

Bilden till detta blogginlägg tog jag i Värö samma dag som det där hände. Det där som gjorde att jag togs ur tjänst resten av dagen.

Arbetsdagen hade börjat som den brukar: Jag klädde om till arbetskläder, jag gick ner till jobbet, skrev ut lite papper (arbetsdagsbeskrivning och körorder) och gick sedan ner till spår fyra för att ta över tåget mot Göteborg. Egentligen skulle jag ha åkt pass upp till Halmstad och tagit över tåget där, men jag kände för att köra redan från Helsingborg. Och det fick jag för den lokföraren som var satt på att köra sträckan.

Strax norr om Varberg fick jag se i ATC-panelen att det väntade en hastighetsnedsättning längre fram. Skulle vi byta spår? Ja, det skulle vi, men inte bara det: Vi skulle in på sidospåret i Värö.

Det visade sig att fjärrtågklareraren hade blandat ihop mitt tåg med ett annat. Så jag var på väg att köra in till Värö bruk, där jag varken hade något att göra med mina resenärer eller hade en kontaktledning till mitt eldrivna tåg… Men jag stannade innan det var för sent, så efter några minuter var vi på väg mot Göteborg igen.

När vi stängde dörrarna i Mölndal efter vårt sista uppehåll före slutstationen, såg jag på klockan att vi hade kört in den försening som uppstått i Värö. »Härligt«, tänkte jag. Det är alltid en skön känsla att komma i tid, särskilt när man har många resenärer med sig som ska vidare med andra tåg.

Men den sköna känslan förbyttes snart i en helt annan. Jag höll precis på att accelerera upp till 130 km/h, när jag såg någonting som rörde sig bredvid spåret längre fram. Eller inte någonting. Någon.

Min första tanke var att förbanna den som plötsligt hade fått för sig att gena över spåret. Jag tutade och började för säkerhets skull att bromsa. Så märkligt… varför skulle personen gena över spåret just här? Det fanns ju ingenting annat på andra sidan än en motorväg?

Ganska snabbt insåg jag att personen inte alls skull gena. Hen tänkte ställa sig på spåret. Mitt framför mitt tåg, som fortfarande körde alldeles för fort för att hinna stanna i tid.

Jag bromsade ännu mer och lade mig nästan ner på tutan. Personen viftade med händerna och verkade väldigt upprörd. Våra blickar möttes.

Och då, nästan som om hen hade förstått allvaret i vad som höll på att hända, kom tveksamheten. Hen tog aldrig de där sista två stegen. De där stegen som hade inneburit en troligtvis säker död.

Jag gled precis förbi personen med tjutande bromsar och stannade runt 100 meter bakom. Jag öppnade snabbt sidofönstret för att bekräfta det jag redan visste: Jodå, personen levde fortfarande. Hen satt i makadamen bredvid spåret.

Nu började en febril aktivitet i hytten för att förhindra en olycka. Jag slog över frontljuset till blinkande frontljus, vilket till andra lokförare betyder att man ska stanna snarast möjligt. Jag ringde fjärrtågklareraren för att berätta vad som hänt, så att trafiken kunde stoppas. Och jag är ganska säker på att jag även tryckte ut ett automatiskt meddelande i tåget om att vi väntade på signal för att kunna fortsätta.

Ganska snart kom min tågvärd in i hytten. Jag förklarade att det hade varit nära, men att vi inte hade kört på någon. Hon såg märkbart lättad ut över beskedet.

När jag fått veta av fjärren att trafiken var stoppad och hjälp var på väg ut, beslutade jag mig för att fortsätta resan in till centralstationen. Det fanns ju inget mer jag kunde göra på plats.

Väl framme vid slutstationen kände jag hur händerna darrade. Adrenalinet hade försatt min kropp i högsta beredskap. Min tanke var dock att fortsätta min arbetsdag, vilket innebar att jag skulle köra tåg söderut drygt 40 minuter senare.

Men innan det skedde kom min nya tågvärd fram till mig. Hon var utbildad kamratstödjare, en person som skickas ut när personal varit med om påkörningar eller andra allvarliga händelser. Och efter några minuters samtal med mig tog hon beslutet att det inte skulle bli mer tågkörning för mig den dagen.

Hon ringde till driftledningen, hon ropade ut i tåget att det fått ett tekniskt fel och skulle ställas in – och så tog hon med mig till ett kafé en bit bort från tågen. Och där satt vi länge och bara… pratade. Efter en lång tid åkte vi pass ner till Halmstad och sedan körde hon mig hem till Helsingborg. Det kändes skönt att vara hemma igen.

Varför tog jag inte mig själv ur tjänst? Den möjligheten finns. Ja, som jag skrev nyss så var min tanke att fortsätta arbetsdagen som planerat. Jag ställer väldigt ogärna in ett tåg, om det inte är absolut nödvändigt. Men här var min hjärna uppdelad i två olika halvor: Den ena halvan sade till mig att ingenting egentligen hade hänt. Visst, det hade varit nära, men jag körde aldrig på personen. Den andra halvan, som jag inte riktigt lyssnade på, nästan skrek: »Du körde nästan på en människa! Fatta vilken tur ni har haft att det inte gick värre!«

Under dagarna som följde fortsatte kontakten med både min kamratstödjare och med min enhetschef. Och i samråd med den senare, togs beslutet att jag på min första tur efter händelsen – som skulle gå förbi platsen där det hände – skulle ha med mig en kollega som stöd. Inte för att de inte trodde att jag skulle klara det, utan för att göra allt så bra och rätt som möjligt.

Jag kan säga att jag grät aldrig över händelsen, varken när den inträffade eller efteråt, men den värme och omtänksamhet som visades mig från mina kollegor och min närmaste chef gjorde mig riktigt rörd.

Vad som hände med personen i Mölndal vet jag inte. Och det konstiga är att jag inte alls är arg på hen. Annars är jag väldigt upprörd över personer som går under bommar eller genar över spår, men i det här fallet känner jag mest… en förhoppning. En förhoppning om att hen har fått hjälp och att det är bättre nu.