För några veckor sedan fick jag in en insändare i lokaltidningen. Den handlade om Star Trek. Jag blev glatt överraskad över att de publicerat den i princip utan ändringar.
Nu har jag lyckats igen. En ny insändare, rätt så omfångsrik, komplett med bild och nästan intakt text:
Jag är inte lika förtjust i rubriksättningen, men å andra sidan skriver jag ju nästan så i texten också. 😉
Det handlar alltså om kameradrönare – och att användningen av dessa numera är att betrakta som kameraövervakning..! Detta enligt en dom i Högstaförvaltningsdomstolen, som i princip kommer att slå ut en hel företagsbransch. Det är faktiskt rätt många som numera får hela, eller åtminstone delar av, sin försörjning via bilder och filmer som kommer från drönare.
Tråkigt nog var det någon som genast missuppfattade domen. Jag fick följande insändarsvar i Sydsvenskan:
Jan Kivisaar är kritisk till att drönare, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, ska räknas som övervakningskameror (31/10).
Att drönarna har blivit tillståndpliktiga för fotografering först nu är i och för sig en gåta. Att montera upp en åtelkamera ute i skogen där få vistas blev förbjudet, likaså kameraövervakning för att hålla tjuvar och andra ligister under uppsikt.
Jan Kivisaar skriver: »om man vill fotografera en sommaräng«. Det låter ju romantiskt. Men många av dessa drönare används ofta till spionage och ofredande och detta helt utan kontroll.
Bra att de blir tillståndspliktiga, då kan Jan Kivisaar och andra med ärliga avsikter skaffa tillstånd och köra på som vanligt, och vi blir förhoppningsvis av med spionage och ofredande.
En mycket bra dom.
— Jan Malmgren, insändare i Sydsvenskan 31 oktober 2016
Här är flera felaktigheter.
För det första var inte fotografering med drönare helt oreglerat tidigare heller. För att sprida materialet behöver man tillstånd (numera från Lantmäteriet, tidigare var det Försvarsmakten). En riktigt tramsig och bisarr lag, men den finns i alla fall. Och gör man det hela på kommersiell basis, krävs det tillstånd från Transportstyrelsen.
För det andra är det närmast omöjligt för en »normal« användare att få tillstånd för kameraövervakning. Drönarfotografer sysslar nämligen inte särskilt ofta med kameraövervakning! Det är bara att titta på ansökningsformuläret, för att inse att det är omöjligt att fylla i:
»Vad är syftet med kameraövervakningen?«
Här är det svårt att ange något annat syfte än att förhindra brott eller förebygga olyckor, eftersom det är främst för dessa syften som tillstånd ges.
»Vilka alternativa åtgärder till kameraövervakning har vidtagits?«
Öh, kamera på ett jättehögt stativ..?
»Varför kan syftet med kameraövervakningen inte tillgodoses på andra sätt än med kameraövervakning?«
Jag har inte ett tillräckligt högt stativ..?
»Ange befattning för respektive person som ska ha tillgång till lagrat material, samt hur materialet skyddas så att ingen obehörig kan komma åt det.«
Okej…
»Hur sker upplysning om övervakningen?«
Upplysning? Jag ska flyga över en åker och fotografera träd. Var ska jag sätta upp skyltar?
För det tredje så finns det redan lagstiftning som reglerar vad man får och inte får fotografera och vad man gör med dessa bilder. Att fokusera på tekniken i stället för att se till vad som fotograferas och varför, är att skjuta mygg med kanon.
För det fjärde, och detta behöver väl knappast sägas, så hindrar inte lagstiftningen oärliga personer att flyga ändå. Det vore tvärtom bättre om man enbart gjorde det besvärligt för oärliga personer, så att rättsväsendet kunde koncentrera sig på dessa, än att göra samtliga användare till brottslingar.
Jag har inget emot att kameradrönare, eller drönare överlag, regleras. Jag skulle vilja att alla drönare var tvungna att registreras hos myndigheterna och få ett enskilt serienummer. Man skulle också vara tvungen att ha försäkring på sina drönare. Vi pratar ju ändå om flygfarkoster som potentiellt kan ställa till en del problem.
Men att klassa en kamera uppe i luften som en »varaktigt uppsatt kamera« är mer hål i huvudet än byråkratsverige annars brukar kunna prestera.
Rymdfrost 