De som känner mig vet att jag gillar science fiction i allmänhet, och Star Trek i synnerhet. Det förstnämnda är en så självklar del av mitt liv, att jag egentligen inte förstår varför inte andra också gillar det.
Nej, men faktiskt! Det är så mycket som ryms inom science fiction att alla borde kunna hitta något som passar dem. Folks invändningar om att scifi är »överdrivet« eller »overkligt« köper jag inte.
Jag brukar ta ett exempel: Har du någon gång drömt att du kunde flyga? Att du kunde hoppa högre och högre, tills du plötsligt svävade iväg? Upp i skyn, mot molnen och stjärnorna. När du sedan vaknade, hur reagerade du då? Med ett »fy, så overkligt!« eller ett »åh, så härligt det vore att flyga!«..? Jag gissar på det sista.
När det så gäller Star Trek, så är det förstås science fiction men också en upplyftande vision om hur mänsklighetens framtid skulle kunna bli. En smått unik vision, med tanke på hur framtiden annars brukar gestaltas (typ Alien, The Terminator och RoboCop).
Nu i dagarna är det 50 år sedan det allra första avsnittet av Star Trek visades på amerikansk tv. Jag bestämde mig för att skriva en insändare – och till min stora glädje blev den införd i flera tidningar:
Den är dessutom nästan helt ordagrann införd. Inte illa.
Och inte illa att en tv-serie inte bara har överlevt ett halvsekel, utan fortsätter att producera nytt material. Jag är i och för sig lite tveksam till Star Trek: Discovery, den nya tv-serien som ska ha premiär i mitten av 2017, men vi får se…
Rymdfrost 