Den tryckande hettan avlöstes i går kväll av ett mycket välkommet regn. Även här luktar asfalten gott när det regnar. Det blev genast märkbart svalare och i morse (måndag) var det molnigt och ett perfekt bilväder.
Frukosten intog vi denna gång på ett Starbucks som var inom synhåll från Finansdepartementet. Jag har varit många gånger på Espresso House, inte minst sedan jag började köra tåg, men Starbucks har jag hört mycket om. Dels att de serverar gott kaffe och dels att kedjan har spridit sig otroligt fort i USA (även om jag tror att flera butiker har fått stänga på sistone).
Kaffe dricker jag inte, men de hade annat gott att erbjuda. Jag tog en chokladmjölk (skulle egentligen ha tagit en ”ren” mjölk, men jag var nyfiken på hur det smakade), en grekisk yoghurt med nötter och en varm ost- och skinksmörgås. Supergott! Fortfarande inte en alldeles nyttig frukost, men jag klagar inte. Ännu.
Därefter var det dags för utcheckning och de första »riktiga« kilometrarna på vår långa resa. GPS:en kom väl till pass, för det var inte särskilt lätt att navigera oss ut från Washington. Vägarna är inte alltid raka och korsningarna inte alltid bestående av rätvinkliga boulevarder. Att det sedan kan finnas både fyr-, fem- och sexfiliga motorvägar och ibland flera bredvid varandra(!) med alla möjliga förbindelser sinsemellan gör inte saken bättre.
Vi slogs direkt av två saker: Det gick oväntat fort att komma ut från stadsmyllret. Plötsligt var vi mitt ute i skogen, kändes det som. Det andra var just skogen; det var riktigt, riktigt vackert på vägarna utanför staden. Mjuka kullar, en slingrande väg och tät skog med klängväxter uppför stammarna. Inte ett barrträd så vitt jag kunde se heller utan fin, ljus lövskog.
Vi hade tre resmål denna dag. Den första var en plats som för evigt är förknippad med krig och död: Gettysburg.
Ett av det amerikanska inbördeskrigets blodigaste slag stod här 1863. Nu finns det ett antal minnesmärken här i form av statyer, monument och informationstavlor.
Med tanke på hur närmast pastoral omgivningen såg ut, så var det svårt att föreställa sig de blodiga scener som utspelade sig här för snart 150 år sedan.
Vi var inte ensamma här. En och annan turist hade också hittat hit denna Labor Day. Några letade kanske efter en släkting som deltagit i slaget. På just det här minnesmonumentet var namnen på samtliga deltagande i slaget uppräknade med namn och rang och en liten stjärna vid namnet om vederbörande hade dött vid tillfället.
Här märkte vi att den amerikanska livsstilen verkligen gjorde sig påmind. Det gick en väg runt på hela området, så vissa tog det som en sorts drive-in för historia och satt kvar i bilen, vevade ner rutorna, tog en eller två bilder och körde sedan vidare..! Jaja, man behöver ju inte göra sig besväret att faktiskt gå ur bilen för att med egna ben ta sig fram de sista femton metrarna.
Kosan styrdes härefter in på U.S. Route 30, en del av den första vägen som gick hela sträckan från östkusten till västkusten. Mycket passande för vår del.
Men vi körde inte västerut utan österut. Ja, vi ska ju västerut så småningom, men det fanns fler saker österut att upptäcka innan vi kände att vi kunde börja färdas åt »rätt håll«.
Om ni tittar på den översta gula skylten, så ser ni något som inte är helt ovanligt i de trakter vi nu passerade. Omgivningarna kring Lancaster i Pennsylvania är nämligen kända för att formligen krylla av amishfolket.
Det är bara att se Vittne till mord för att man ska veta vad det handlar om. Folk i ålderdomliga kläder som åker häst och vagn och som bedriver jordbruk som för hundra år sedan – om inte längre än så. Grymt fascinerande!
Tyvärr, eller kanske tack och lov, finns det inga skyltar som visar att »härinne bor dom!«, så vi fick ge oss ut på upptäcktsfärd utanför landsvägen för att vi skulle få syn på några. Vi passerade vackra trähus där det hängde tvätt på (verkade det som) hundratals meter långa tvättlinor. Vi såg folk som använde hästar för att dra plogar och vi såg även en och annan som gick eller färdades längs med vägen i sina traditionella kläder.
Vi ville inte precis stanna bilen, kliva ur och ta en massa bilder, så det blev några få bilder i smyg utan att det märktes. Jag hade gärna tagit fler, men… man måste ju respektera att dom med största sannolikhet inte vill bli uttittade av en massa dumma turister som pekar finger och är allmänt odrägliga.
Längre bort, både i tid och rum, fanns dagens tredje och sista mål: Philadelphia. Det var ju här som Nya Sverige, en av Sveriges få kolonier, låg. Synd att vi inte kunde hålla kvar den längre än vi gjorde, för det hade ju varit intressant.
Vägen in till stan var som hämtad ur en film. Passera en massa motorvägar, passera en bullrig flygplats, se skyskraporna på avstånd och så åka via stora och långa järnbroar in till centrum. Första intrycket för min del var att »Philly« inte var någon särskilt trevlig stad, men jag visste också att skenet ofta bedrar.
Och det gjorde det väl även i det här fallet. Mer om det snart.
Vi kom tyvärr fram ganska sent, inte minst eftersom vi hade stora problem att hitta en parkeringsplats, så vi hann inte besöka insidan av Independence Hall – där i princip Förenta Staternas frihetsdeklaration och konstitution debatterades, togs fram och signerades. Fast det är tydligen väldigt populärt att besöka, så det hade kanske varit nästan omöjligt att få biljetter även om vi kommit fram flera timmar tidigare.
Däremot hann vi, med en kvarts marginal, besöka museet där Liberty Bell (ej att förväxla med Taco Bell) finns till allmän beskådan. Gratis inträde igen, tackar för det!
Sedan gick vi en tur i den närbelägna parken Washington Square innan vi åt på Jones. Som vanligt alldeles för stora portioner och som vanligt väldigt gott.
Därefter var det dags att ta sig till ett hotell. Vi hade kollat upp ett som låg en bit utanför stan, i rätt riktning med tanke på hur nästa dags resa ser ut.
Tyvärr upptäckte jag att min handhållna GPS hade tagit slut på batterierna, så jag kunde tyvärr inte spara våra ”spår” på denna sista sträcka. Fast ännu mer beklagar jag att jag inte har några bilder; därtill var det alltför mörkt. Och kanske farligt också.
Vi passerade nämligen igenom närmast slumliknande områden.
Ni kan själva titta lite på vägen här nedan genom Google Maps försorg:
Det fattiga och trasiga området verkade aldrig ta slut, men så plötsligt – utan förvarning – kom vi i stället in i en rikare del av staden. Som genom ett trollslag såg vi inte längre låga hus med förstörda fasader utan i stället stora, vackra hus (nästan herrgårdar) som strålade av ljus och rikedom. Snacka om skillnad! Här hade vi ett väldigt tydligt exempel på USA:s stora kontraster.
Kontrast var det också på helgens lyxboende och det motell vi bor på idag. Det är helt okej, har ett bra pris och ligger (hoppas vi) i ett säkert område, men visst längtar vi tillbaka till Hilton Garden Inn i Washington…
I morgon väntar en nordlig resa.
Rymdfrost 