Le Festival de Cannes

Glömde berätta i går att jag blev halvt vittne till en trafikolycka.

Jag var på väg till mitt vanliga internetcafé i Nice, när jag kom runt ett hörn och hörde en scooter gå på fullt varv en bit bort. När jag kom närmare så tystnade scootern och jag såg att en massa människor började samlas i en korsning.

Det visade sig att någon hade kört rakt in i en mycket dyr BMW bakifrån med en scooter. Scooterföraren, en ung kille, verkade vara okej – men också väldigt förvirrad. Han började nämligen gå från platsen väldigt vingligt samtidigt som killen i BMW:n, inte helt oväntat en välklädd kille i kostym med bluetooth-headset i örat, ringde (antar jag) polisen.

Det kan ju i och för sig ha varit en smitning, att killen inte ville stanna kvar och svara för sina handlingar, men det tror jag inte. Han verkade helt enkelt väldigt yr efter smällen och visste nog inte vad han gjorde. Jaja, det är min teori. 😌

Till lördagens händelser.

G, som varit på filmfestivalen i Cannes förut, menade att det kunde bli lite väl mycket att springa runt i Cannes hela dagen, så hon föreslog att vi tog en avstickare till Antibes först.

Antibes ligger på vägen till Cannes och är G:s favoritort här nere. Och visst är det fint!

Från tågstationen gick vi ner till hamnen, där vi lunchade G:s hemmagjorda sallad (givetvis ackompanjerad av en baguette) och drack ananasjuice medan vi tittade på alla båtar som låg där.

Det fanns visserligen många och dyra lyxyachter dar, men vi enades ändå om att den finaste båten var en gammal upprustad träbåt som verkligen var hur fin som helst.

Roligt nog hittade vi även en svensk lyxyacht i hamnen. En vid namn »Mälarprinsen« och som befolkades av ett antal unga brats, som såg ut att vara nyutexaminerade från Lundsbergs.

Sen gick vi vidare längs vattnet och in i Antibes äldre delar, där vi även hittade G:s favoritgata. En lugn, grön oas som jag också gillade väldigt mycket.

Plötsligt sprang vi rakt in i ett bröllop. Eller två stycken faktiskt. Det ena utanför stadshuset(?) och det andra utanför kyrkan. I båda fallen hade brudgummen rent hiskeliga (och likadana) kostymer. Väldigt sleazy.

Tiden gick fort, och vi gick bort till tågstationen för att ta oss vidare till vårt huvudmål för dagen: Cannes.

Precis som G hade sagt, så var stationen i Cannes inte mycket att skryta med. Mycket betong, väldigt lite känsla. Det kan inte ha varit glamoröst for Tom Hanks och Juliette Binoche och de andra i »Da Vinci-koden« att anlända hit i sitt specialtåg förra veckan.

Men glamoröst var det desto mer när man kom ner till vägen vid stranden, eller La Croisette som den egentligen heter. Där trängdes turisterna med glamour-wannabees och (som alltid här på Rivieran) med hundar och åter hundar. 🐶

Vi började med att gå österut, för att se så mycket som möjligt av La Croisette innan vi gick tillbaka mot festivalpalatset.

Vi såg inga kändisar… fast kanske lite ändå. En stor, vit limousin hade dörren öppen och en man stod och pratade med de som satt i. Fler och fler turister började flockas runt bilen och ganska snart stängdes dörren på grund av nyfikenheten. Jag hann inte se vem som satt i, men min hjärna försökte i alla fall få det till att det var Tom Hanks som satt där. Och tja, det är ju fullt möjligt! 🤪

Sen trängdes vi framför ett av lyxhotellen (Martinez), där vi tillsammans med »alla andra« hoppades få se några kändisar när de var på väg ut till limousinerna och vidare bort till kvällens ena filmvisning på palatset. Men det dröjde och solen var jättevarm, så vi gick vidare.

Efter ett uppehåll vid Canal Plus tv-sändning, som skedde ute i det fria, gick vi bort till festivalpalatset för att försöka få en bra plats. Vi var ute väldigt sent, men vi fick ändå hyfsat bra platser – inte minst eftersom folk gav upp efter hand och vi kom längre och längre fram. 😁

(Kan nämna som en liten detalj att det fanns en avspärrning innan man fick komma fram till innersta kravallstaketet. Där tvingades alla dumpa allt vad de hade i dryckesväg. Förmodligen för att ingen skulle kunna blöta ner kändisarna när de var på väg uppför röda mattan. Undrar om det fanns någon koppling till Tom Cruises behandling i London?)

Det vimlade förmodligen av kändisar på röda mattan, men vi såg knappt någon som vi kände igen! Det stora undantaget var Claudia Schiffer, som jag faktiskt lyckades ta en bild av alldeles precis innan hon försvann utom synhåll:

Som sagt… i sista sekunden. 🙂

Så småningom ebbade kändisströmmen ut och folk skingrades för vinden. Vi tog en sväng inom casinot (mest för att besöka toaletten) innan vi började gå uppför kullen till kyrkan (vad den heter minns jag inte).

Där hade vi en enastående utsikt över Cannes, festivalpalatset, bukten med alla fina båtar och allt annat runt omkring.

Det var en varm kväll, den gyllene solen höll på att gå ned bakom de dimmiga bergen i fjärran och i luften lekte svalorna.

Hela världen var så vacker, allt verkade ljust och hoppfullt – och G log när hon såg mig gå omkring med vidöppna ögon som ett litet barn.

Det var en perfekt kväll. Det var liksom så… totalt och hopplöst omöjligt att undvika att bli kär. Så det blev jag.

I Cannes. Eller tja, i Rivieran i stort.

Nu om någonsin förstod jag varför så många människor har dragits till regionen under så lång tid. Och varför Elton John har det där huset uppe på kullarna ovanför Nice.

Jaja, drömmen går vidare. Som så många andra drömmar.

Och vi gick vidare. Ner tillbaka till »restauranggatan« i den vindlande gränden vi gått uppför tidigare. Vi fastnade vid La Clé de Sol, där vi – mot bättre vetande – åt varsin trerättersmeny.

Oj, vad mycket mat. Redan förrätten var tillräcklig. I mitt fall var det en galette med ost och bacon. Mycket gott! Den efterföljande entrecôten (tror jag att det var) fick jag knappt ner till hälften. Osså glass till efterrätt.

Det var två proppmätta vänner som rullade ner till festivalpalatset efter den måltiden… 😅

Vi hann inom festivalshopen innan den stängde för kvällen och sedan såg vi slutet på en film (någon animerad sak) som faktiskt visades utomhus på stranden! Cooooolt! När jag kommer hit igen (det är inte från om om utan om när) så ska jag sitta ner och se en hel film utomhus.

Efter lite mer strosande längs Croisetten (och mer spanande på folk) så kom vi på att vi kanske skulle försöka hinna med sista tåget hem till Nice.

Det tog lite längre tid än åtminstone jag hade väntat att leta sig tillbaka till tågstationen, så när vi väl kom fram hade vi bara några få minuter på oss att köpa biljetter. Köerna till automaterna var så långa att klockan hann bli midnatt (då sista tåget hem skulle gå) innan vi fick våra biljetter.

Vi sprang ner för trappan, igenom gångtunneln och sedan upp till perrongen och där… stod tåget kvar och väntade. Faktiskt dröjde det flera minuter innan det gick (okänt varför, men tågfolket kanske ville vara snälla mot alla turister som också var sent ute).

Vilket antiklimax. 😉

Annars kunde det ha blivit riktigt spännande. Eller ja, kanske fel ord. Hur spännande kunde det ha blivit att turas om att sova på en parkbänk? Fast tja… det kanske det hade blivit?

Nåväl, mitt första besök i Cannes var över – och jag längtar redan tillbaka.