Universal City och tv-inspelning

Dagsrapport, dag #3…

Hur sammanfattar man en sån här dag? Klockan är efter midnatt och jag borde egentligen vara i sängen, men jag måste försöka skriva ned några av intrycken från idag.

Redan före avresan så visste jag att vi bara måste besöka Universal City, nöjesparken med filmtema (nähä?) och som ligger uppe på backarna norr om LA. Tack vare att jag betalade inträdet online (och faktiskt skrev ut min egen biljett på skrivaren) så sparade jag tio dollar biljetten. Trevligt!

Vädret denna dag var bättre än gårdagen, även om folket på morgon-tv fortfarande bad allmänheten att ”take it careful out there”. Oh boy…

Universal City var inte särskilt stort (jämfört med andra nöjesparker jag varit på), men det var ändå svårt att hitta rätt. På något vis lyckades man hela tiden gå runt hörnet och hamna på samma ställe man började på…

Efter inträdet, som var ganska dyrt (trots rabatten), så var alla attraktioner gratis. Lyckligtvis var det inte direkt säsong för besökare, så det var minimalt med köer – i det närmaste inga. På Shrek-turen stod det att det var femton minuters väntetid, men det handlade nog snarare om hur lång tid det tog att gå igenom hela det tomma kösystemet innan man faktiskt kom in i lokalen. En väldigt trevlig tur – i fyra(!) dimensioner.

Och med något blöta överraskningar, vilket blev ett sorts tema genom dagen. Nästan samtliga attraktioner hade någon form av vatten i sig, antingen mer eller mindre. Oftast mer.

”Back to the future”-turen var en besvikelse. Delvis ett kul upplägg, men det kändes att BTTF-turen var äldre än de andra. Att sitta ned i en ”bil” och sedan se projiceringar på en vägg (förvisso ganska snyggt gjort) var inte så upphetsande.

Bättre var det då med ”Jurassic Park”-turen (med världens jobbigaste avslut!) och ”Mummy”-turen.

Fast mest givande var nog ändå Universal Studios-turen, där man fick åka runt på ”the lot” och kolla in dels de stora inspelningshallarna (mest utsidan…) och olika ställen där de spelat in filmer. Bland annat fick man åka igenom scenen från ”Världarnas krig” (årets upplaga), där Tom Cruise vandrar ut i förorten där ett passagerarflyg störtat under natten. Imponerande! Och precis som i filmen!

Den obligatoriska Hajen-scenen fanns förstås också med… 🙂 Guiden var väldigt bra och hade en hälsosam ”laid back-attityd” till det hela. Så kändes faktiskt alla guider vi träffade på. Som när vi var på väg att stiga på tåget som tog oss runt på US-turen och mannen som visade oss rätt sade att ”Feel free to take pictures. This tour is presented by Kodak. They want you to take a lot of pictures!”

Mitt under vårt besök på Universal City så fick vi ett erbjudande om att vara med på en ”live taping” av en komediserie som heter Twins. Enda kravet var att man stannade kvar tills ”the VIP bus” tog oss till inspelningsstudion framåt eftermiddagen. Visst, det kunde vi förstås tänka oss.

Så vid 17-tiden hoppade vi på bussen som tog oss till CBS’ studioområde, några kilometer därifrån. Det var intressant. Mycket intressant!

Först och främst: Allt såg ut som om det var något tillfälligt. Ett antal kulisser som stod tätt, tätt i en jättestor (lager)lokal. En publik på säkert tvåhundra personer som satt längs hela väggen, något höjd över marken.

På själva scenen fanns nog bortåt femtio personer som jobbade med serien. Det var allt från statister till regissör, producenter och manusförfattare.

Och så skådisarna förstås. I serien spelar bland andra Sara Gilbert (känd från avsnitt av ER och 24) och Melanie Griffith. Sara tyckte Melanie såg bättre ut i verkligheten – och jag håller med.

Jag förstår att detta kallas sitcom, ‘cause boy, did we sit or what!

Vi fick det förklarat för oss redan innan vi åkte till studion, men det var ändå svårt att fatta: För att spela in ett halvtimmes avsnitt så krävs det flera timmars arbete. Och det är ju inte ens en halvtimme vi pratar om! Tar man bort reklamen så är det till slut bara runt 22-23 minuter effektiv tid som ska filmas ihop.

Kvällen såg därför ut så här, i ett närmast ändlöst schema: Förberedelser i tio minuter. Filma i en minut lite drygt. Paus i fem minuter innan vi antingen filmade samma scen igen eller förberedde nästa scen i ytterligare tio minuter. Nä, det var nog längre än tio minuter.

Jag förstår ärligt talat inte varför det dröjde så. Det kanske hade hjälpt om det inte var FEMTIO PERSONER som var och verkade ha sitt lilla ord med i laget.

Och ja, man var tvungen att skratta lika mycket på sjuttonde tagningen som man gjorde på första… Men dels blev det aldrig mer än max tre tagningar innan scenen satt och dels så varierade skådisarna sina repliker så pass att det nästan blev nya skämt.

Det var fascinerande att se hur avsnittet formades under tiden vi satt där. Och det var kanske det som tog sådan tid mellan tagningarna, att manusförfattarna hela tiden såg till att förfina replikerna, göra dem roligare. För det blev oftast roligare vid andra tagningen.

Men det var en lååång väntan på att allt skulle bli klart. Turligt nog hade vi en mycket underhållande ”publikvärmare” som såg till att hålla alla på gott humör, vilket inte var det lättaste efter några timmar…

Jag och Sara blev uppmärksammade, tack vare Saras förmåga att ta för sig av rampljuset vart hon än går (Du är verkligen bra på det, S!). Under ett av mellansnacket så framkom det att jag och Sara var från Sweden (och inte Switzerland, som Sara försökte få fram). Publikvärmaren frågade efter mitt namn och jag svarade ”John”. ”That’s not a Swedish name”, blev svaret. ”No, it’s not”, svarade jag, men lät det stanna vid det. Kände inte för att förklara att Jan är ett killnamn i Sverige och att jag därför föredrar John i USA.

Nåväl, många timmar senare kom vi åter till hotellet och där är vi nu. Vi har faktiskt ett fribesök på Universal City som ingår i våra biljetter, så vi ska nog åka dit igen innan vi åker hem, men jag tror inte jag ska vara med på några fler sitcom-inspelningar.

Men för de som vill höra mitt och Saras skratt (tillsammans med hundra andras) kan leta efter tv-serien ”Twins” och avsnittet… Äsch, nu glömde jag vad det hette. Jag får fråga Sara i morgon – hon har bättre minne än jag har. Hmm, alla har bättre minne än jag.

För övrigt har vi ännu inte sett Hollywood-skylten. Skandal!