Shinkansen, som ordagrant lär betyda ”nya stambanelinjen”, är kanske världens mest kända tåg. Det var i alla fall världens första snabbtåg när det kom på 1960-talet och har fortfarande en särskild status, även om Kina (får väl sägas) numera leder på just snabbtågsområdet. Åtminstone fram tills att Chūō Shinkansen kommer inom kort(?), med sina svävande magnettåg som ska köra i drygt 500 kilometer i timmen.
Jaja, hur som helst så var vi ju tvungna att åka Shinkansen. Alla gör det när de besöker Japan, även om de inte behöver det. 😜
Vi skulle nämligen åka till Nagasaki, långt borta på ön Kyushu i västra Japan.
Att vi på vår resa skulle till Hiroshima, den första staden som atombombats, stod klart redan tidigt under vår planering. Men jag ville verkligen även besöka Nagasaki, den andra staden att uppleva helvetet från en atombomb. Det känns ibland som om den staden oftast hamnar i skuggan av sin ”storebror”. Plus att Nagasaki sades vara en mycket trevlig stad och ligga väldigt vackert, med en av Japans absolut bästa utsikter från ett intilliggande berg.
Nå, Shinkansen visade sig vara ett något fragmenterat begrepp, uppdelat på olika sträckor och tillhörandes olika järnvägsbolag. Som jag har konstaterat på annan plats, så är Japan ett land av gammalt och nytt, av tradition och ny teknik. Det är dessutom ett land av många privata järnvägsbolag.
Ja, ni läste rätt: Japan – som sägs ha så bra, punktlig och pålitlig järnväg – har inte en statlig järnväg, utan ett ganska splittrat ägande. Vissa bolag är helt privatiserade och börsnoterade, andra ägs statligt.
Visserligen samarbetar dessa bolag delvis, men inte helt. Det innebar att när vi skulle boka vår resa från Tokyo till Nagasaki, var det inte bara att gå in på en webbsida och köpa en resa hela vägen. (Eller jo, om man använde ett ombud så gick det, men det skulle också bli dyrare.) Man kunde inte heller lösa ut biljetterna för hela resan på en plats, utan fick vänta tills man var inom ”rätt” område för att hämta ut biljetterna för respektive sträcka.
Det gick inte heller att boka biljetter alltför tidigt. Max en månad eller två i förväg. Jag var så pass tidigt ute att jag kunde köpa biljetter i första klass (eller ”green car” som det tydligen kallas) till ungefär samma pris som i andra klass.
Tokyo centralstation är inte helt oväntat rätt så stor och dessutom utformad som en labyrint, så jag hade gått dit dagen före bara för att kolla vilken ingång som var bäst.
När man väl kommit in på rätt ställe, så var det ganska enkelt att komma på tåget. Bara in med biljetten i spärren, plocka upp den igen när man kommit igenom (viktigt!) och sedan upp på rätt spår. Det var tydligt markerat på plattformen var man skulle stå för att hamna i rätt vagn när tåget anlände (något jag verkligen saknar i Sverige). Och sedan var det bara att kliva på.
Märkligt nog var spärren den enda gången då vår biljett ”kollades”. Det gick konduktörer och även någon form av järnvägspolis genom tåget flera gånger, men ingen kollade någonsin våra biljetter. Kan de ha samma system som SJ, som bara kollar att folk sitter på rätt plats?
Liksom de andra tågen jag hade observerat på stationen före avgång, tycks inte Shinkansen avgå exakt på sekunden utan snarare på minuten. Så om avgångstiden är 16:47, kan tåget avgå 10 sekunder över eller 50 sekunder över. Så länge det är inom ”avgångsminuten”, så anses kanske tåget ha avgått i tid?
Petigt av mig? Ja, kanske. Men det här är detaljer som jag har funderat över. Det har påståtts så väldigt mycket om hur bra japanerna är att köra sina tåg i tid. Att ynka 30 sekunders försening innebär riksnyheter, en personlig ursäkt från kejsaren och så vidare… Nja, tydligen innebär det inte det!
Tågets inredning var rätt så sparsmakad. Lite flygplansaktigt. Det var rätt ont om plats för bagage, så det gällde att (som vi hade gjort) boka platser i någon av vagnsändarna för att kunna få plats med ett par stora väskor.
Resan var många timmar lång och fodrade förstås ett toalettbesök. Och när jag kom in på toaletten så luktade det… ingenting. Och då menar jag inte ”fräscht” eller ”nystädat”, utan verkligen ingenting. Jag tror aldrig att jag har upplevt en offentlig toalett, allra minst ombord på ett tåg, på det viset. Öresundstågen var (och är väl fortfarande) ökända för att stinka även om de kommer direkt från städningen. En anledning till detta är att åratal av översvämmade toaletter har lett till att ”innehållet” har runnit under skåp och utrymmen där det inte går att komma åt med städmoppen. Brrr…
Jag funderar faktiskt på att göra ett helt eget blogginlägg enbart om toaletterna i Japan. Så håll utkik. Om ni vill. 😅
Eftersom min familj och jag bestod av tre personer och sätena var placerade 2+2 fick en av oss sitta med en okänd medpassagerare. Och den personen blev jag. Bredvid mig hamnade en mycket trevlig och pratglad japansk affärsresenär, som gjorde sitt bästa att få mig intresserad av att jobba ihop med honom. Ja, det blev närmast en anställningsintervju! Han jobbade med AI-flickvänner i mobilen, som tydligen var något som gick väldigt bra i Japan, och nu hade de ögonen på att exportera till Europa. Kanske kunde jag vara med att introducera appen i Sverige?
Jag tackade vänligt och bestämt nej. Men jag fick hans visitkort om jag skulle ändra mig. Missade dock att ta emot det med båda händerna. Sumimasen!
Shinkansen finns förstås inte överallt i Japan, men det finns även sträckor som ännu inte är färdigbyggda. Så resan Tokyo–Nagasaki blev uppdelad i tre delar: Shinkansen Tokyo–Hakata (Fukuoka), Relay Kamone (ett expresståg) Hakata–Takeo-Onsen och sedan Shinkansen igen Takeo-Onsen–Nagasaki. Tåget från Hakata blev försenat (av okänd anledning), men nästa tåg väntade faktiskt på oss – vilket innebar att vi därmed blev sena med Shinkansen till Nagasaki! Har till dags dato inte blivit uppringd av kejsaren för denna skymf.
Det föll ett stilla regn när vi kom till Nagasaki framåt kvällen. Temperaturen var fortfarande uppåt 26–27 grader, så det kändes bara skönt med detta vårt första regn under resan.
Efter incheckningen på hotellet, som låg precis i närheten av centralstationen, gav vi oss ut på matjakt. Vi hittade en yakiniku-restaurang som fått väldigt bra betyg på nätet, där vi kunde grilla vår egen mat vid bordet. Inte den sista gången vi gjorde det under resan! 😋
Här blev vi också varse om att det inte alltid gick att gå direkt in på en restaurang. Om den var populär, så kunde det hända att det var kö. Och då gick man längst fram i kön och skrev upp sitt namn på en väntelista, för att sedan gå tillbaka och vänta på sin tur. Det såg lite roligt ut med en väntelista med bara japanska tecken, där sedan ”Emelie” dök upp mitt i alltihop.
Efter restaurangbesöket hade det varma vädret försvunnit och i stället övergått i ett tidvis tropiskt regn. Det var en genomblöt familj som plaskade in i hotellfoajén och upp på sitt rum.
Har du hört talas om staden Kokura? Staden var egentligen tänkt att vara nästa mål att bombas efter Hiroshima, men moln och/eller rök gjorde att bombplanet efter flera försök fick ta sig till sin alternativa måltavla: Nagasaki.
Det är alltså denna slump som har gjort att vi alla har lärt oss Nagasakis namn och inte Kokuras.
Så här långt efteråt finns det väldigt få spår kvar efter den där hemska dagen. Det är en lika grönskande stad som de flesta andra japanska städer, förutom att det finns parker och monument som handlar om händelsen. Och så finns det förstås ett museum, som på ett pedagogiskt men tidvis väldigt brutalt sätt berättar om dagen och dess följdverkningar. Efteråt bestämde vi oss för att inte besöka motsvarande museum i Hiroshima…
Nagasaki verkade vara en trevlig stad. Söta små spårvagnar och fina omgivningar. Men vi noterade att husen inte direkt var färgglada. Det var mycket beige, brunt, grått eller (nästan) vitt med mörka eller svarta detaljer. Ungefär samma färgskala fann vi i övriga japanska städer. Förmodligen ett aktivt val av praktiska färger och för att smälta in i omgivningen.
I en av de många närköpen (konbini) hade Lovisa köpt ett genomskinligt paraply (klassiskt japanskt!) för 50 kronor. Jag och Emelie insåg att vi också borde ha varsitt paraply, så mitt i skyfallet sprang jag in på närmaste 7 Eleven (visste ni förresten att det numera har japanska huvudägare?) och köpa två paraplyn. Eftersom vi aldrig riktigt lärde oss att konvertera i huvudet mellan yen och kronor, insåg jag inte förrän i efterhand att jag hade betalat 150 kronor per paraply. Och jag insåg inte heller förrän vi skulle använda dem att det var två väldigt små paraplyn som jag hade köpt…
De skyddade därför inget vidare mot regnet, men visade sig i efterhand vara otroligt effektiva mot solen. För det var nog sol- eller UV-paraplyn jag hade köpt. Vi såg likadana användas överallt senare under resan.
Nagasaki var inte slutmålet för resan, utan bara början på vår långa resa tillbaka till Tokyo. På vägen skulle vi försöka pricka av så många punkter på vår ”vill se/göra-lista” som möjligt, utan att det skulle kännas stressigt, och det skulle ske delvis med tåg och delvis med hyrbil.
Vi har konstaterat flera gånger förut att en hyrbil, om än bara för en dag, är ett väldigt bra sätt att se mer än bara det man hinner promenera eller ta bussen till. Kan man dessutom ta sig från A till B med den under några dagar – ännu bättre!
Så vi hyrde en Toyota Camry (when in Rome…) för att i första hand ta oss till Hiroshima. Runt 5500 svenska kronor, plus utgifter för drivmedel och vägtullar, för några dagars bilfärd.
Det var mindre krångligt än jag trodde att hyra bil, även om jag givetvis glömde passet när jag skulle hämta upp den… Så Emelie fick ta spårvagnen och rädda mig. Till personalens stora förtjusning! Skulle en kvinna köra bilen? 😂 De lade nog också märke till att hon var dryga decimetern längre än jag, haha!
Det blev Emelies första upplevelse av att köra på vänster sida. Och hon gjorde det så bra att hon körde 99,2 procent av vägen.
Första stoppet låg väldigt nära: En utsiktspunkt, som sägs ha en av Japans (om inte världens) vackraste utsikter. Och det är möjligt att det är en väldigt vacker utsikt, men just denna dag var det mycket molnigt. Bilden ovan var en av få där man faktiskt såg en större del av staden och omgivningarna.
Andra stoppet blev också i staden, närmare bestämt på prefekturmuseet. Turligt nog hade vi dagen före upptäckt att det där fanns en vandringsutställning med Studio Ghibli-tema! 🤩
Vi fick där också lära oss om Friday Roadshow, ett återkommande tv-program som visar filmer på fredagar på Nippon TV. Kopplingen till Ghibli är dels att deras filmer har visats där många gånger och dels att under ett antal år var vinjetten animerad och producerad av Ghibli och musiken skrevs av Joe Hisaishi! Inte dåligt.
Tyvärr var det mestadels film- och fotoförbud på utställningen, men lita på att folks mobilkameror åkte fram när man väl fick fotografera och filma! Bland annat kunde man föreviga sig själv i bageriet från Kikis expressbud. 😍
Därefter började resan västerut på riktigt. Men den färden kommer i nästa avsnitt.
