Japan 2025, del 2: Tokyo, till att börja med

Jag tänkte börja med att skriva det här inlägget med ”Tokyo är världens största stad”, men nyligen har man ändrat på hur man räknar och i stället har Tokyo trillat ner till tredjeplatsen. Nåja, jag kan konstatera att staden trots allt är stor, hur man än räknar! 😅

Flygresan från Köpenhamn var inte fruktansvärd, men tolv timmars flygning var dock minst tre timmar för mycket.

Det märks att vi inte längre ”får” flyga över Ryssland, utan i stället gick flygrutten söder om Ukraina och över Indien. Vi kunde ha tagit ett flyg som tog den kortare rutten över Ryssland, men då skulle vi ha fått flyga med Air China eller något annat flygbolag vars ”ägarland” är kompis med Ryssland – och det ville vi inte.

Vårt flyg landade på Haneda Airport, den internationella flygplats som ligger närmast stadskärnan. Annars går nog de flesta internationella flygen till Narita, men den flygplatsen ligger en bra bit utanför 50-skyltarna.

För att ta sig in till centralstationen valde vi att den första biten åka monorail, vilket kändes futuristiskt – och ändå inte! Det är nämligen svårt att tänka på färdsättet utan att samtidigt få ett visst Simpsonsavsnitt i huvudet… 😅

Den sista biten till Tokyo centralstation gick via vanligt pendeltåg. Första intrycket vi fick var att det fanns fungerade AC i alla vagnar. Var detta en tillfällighet?

Spoiler alert: Nej. Det skulle visa sig att det här var ett land som under samtliga våra färder med kollektivtrafiken – oavsett om det var tunnelbana, pendeltåg, buss eller spårvagn – lyckades få till kylda vagnar åt sina resenärer. Ibland till och med så kylda att man började frysa så smått.

Eller ja, det fanns undantag. Vissa vagnar hade skyltar med texten Mildly Air-Conditioned Car, vilket var en väldigt träffande beskrivning av hur det var inuti vagnen. Lagom med AC, helt enkelt!

Långtifrån lagom var det när vi väl kom ut i friska(?) luften från centralstationen. Trots att det bara var tidig förmiddag när vi gick till hotellet, var det 32 grader i skuggan och i princip vindstilla. Vi hade knappt sovit på flyget och ankomsten vid åttatiden på morgonen japansk tid innebar klockan ett på natten svensk tid, så vi såg inte fram emot att behöva hålla oss vakna till kvällen för att inte helt förstöra dygnsrytmen. Det hjälpte förstås inte heller att vi inte kunde komma in på hotellrummet förrän framåt eftermiddagen, så det var en grupp svettiga och trötta svenskar som satt i hotellfoajén och försökte hålla ögonen öppna.

Efter inkvartering började jakten på en strömadapter. För av någon anledning fanns det inga vanliga strömuttag på flyget, utan bara USB A-uttag. Det gjorde att vi inte hade kunnat ladda våra telefoner eller klockor ombord, så vi var i desperat behov av USB C-uttag eller en adapter till de japanska uttagen så att vi kunde använda våra europeiska stickkontakter.

För det kan jag tipsa dig som vill till Japan om: Det finns i princip inga jordade uttag i landet.

Eller jo, det finns det förstås. Men jordade uttag är otroligt sällsynta på hotellrum och på exempelvis tåg, och används mest när det handlar om att koppla in elektriska apparater som kräver lite extra kräm (typ). Så om man, som jag, har med en ”världsladdare” som är jordad, är denna närmast värdelös i Japan. Så det blev till att leta upp en elektronikaffär som sålde en Europa-till-Japan-adapter. Lyckligtvis fanns det en och annan elektronikaffär i staden.

(Ett annat tips är att ta med ett grenuttag, så att flera kan ladda sina prylar samtidigt utan att behöva köpa flera adaptrar.)

Hur var det i Tokyo annars då, förutom att det varmt och ont om ström? Alldeles, alldeles underbart! 😍

Det kändes otroligt surrealistiskt att gå runt i Tokyo! Som om man inte hade vågat tro på att resan verkligen skulle bli av eller trott att flyget skulle krascha längs vägen, och så plötsligt – ett halvt dygn efter avfärd – vandrar man runt i en stad som man har hört talas om och sett på film och tv i hela sitt liv, men aldrig tidigare varit i.

Vi insåg direkt att ”we’re not in Kansas anymore”. Det här var inte bara ett annat land, där språket är lite annorlunda och husen lite ”konstiga”, utan en helt annan världsdel med en annan attityd och ett annat sätt att vara på.

Det var även en stad som, åtminstone där vi först anlände, hade väldigt höga byggnader. Det gjorde att även om vi knappade in destinationen på Google Maps, så fungerade varken GPS eller kompass särskilt bra och vi hade ibland därför vissa problem med att förstå ens åt vilket håll vi skulle gå. 😅

Men vi hade gott om tid, så vi tyckte bara det var kul att ”gå vilse” och se nya saker. Som att se att det vid flera butiker fanns både kortare och längre köer av personer som väntade på att dessa skulle öppna för dagen. Som om det skulle vara någon stor rea just den dagen. Fast vi såg att det fanns markeringar på marken som visade var man skulle köa, så detta verkade inte vara något tillfälligt. Något osäker på vad det egentligen var, men oavsett ganska udda för oss från Sverige.

Vi visste att vi behövde åka kollektivt för att ta oss runt i staden, så jag hade kollat upp hur det egentligen fungerade med bussar, pendeltåg och tunnelbana. Det visade sig vara billigt att ta sig runt, men ganska analogt.

När vi har åkt tunnelbana i London, så har vi inte ens brytt oss om att skaffa något resekort (alltså deras Oyster Card), utan har bara blippat telefonen/klockan vid ingången och sedan blippat igen vid utgången – och så har TFL räknat ut vad vi ska betala. Supersmidigt.

Det alternativet fanns inte i Tokyos tunnelbana. Åtminstone inte när vi var där. Resekort eller biljett var det som gällde. Det verkade förvisso finnas en möjlighet att skaffa ett rent elektroniskt resekort som bara fanns i mobilen, men det var rätt lustigt att det alternativ som det skyltades om mest i Tokyos tunnelbana och på deras hemsida för att ta sig runt var en pappersbiljett. Och om man på hemsidan klickar på alternativet att köpa online, så handlar det om att de skickar hem pappersbiljetten…

Det gick att skaffa ett fysiskt resekort (i plast), men hur gör man för att fylla på det med mer pengar? Jo, man går till en automat och kan då bara betala med kontanter! Som sagt, framtidens land! 🤪

Till slut skaffade vi ett tunnelbanekort. Tre dagars obegränsat resande kostade hundra kronor om dagen för oss tre, vilket vi tyckte var superbilligt.

Det gällde dock att hålla reda på vad man egentligen åkte och var. Vid ett tillfälle övergick vår tunnelbanetur smått omärkligt till en pendeltågstur, vilket egentligen inte ingick i vårt kort. Så det blev till att betala ett tillägg vid ankomststationen för att få gå ut genom spärrarna. Men vi fick god hjälp av en vänlig tjänsteperson, som talade lika bra engelska som vi pratade japanska. Det vill säga egentligen inte alls.

Vi hade lätt kunnat förlägga alla våra tre semesterveckor i bara Tokyo. Staden är stor och det finns mycket att se och göra.

Ett av våra första besök var kejsarpalatset, som ligger väldigt centralt. Eller jag kanske ska säga att vi besökte området utanför palatset. Ingen kommer in till det allra heligaste, utan turisterna guidas runt på en del av trädgården och i diverse andra byggnader. Det hade kanske varit läge att betala inträde ändå, med tanke på att området utanför mest påminde om en stenöken. En väldigt varm stenöken. Sade jag förresten att det var varmt i Japan? 😁

Framåt kvällen besökte vi Tokyo Skytree som lockade med en fantastisk utsikt över staden, och vi blev inte besvikna. Svindeln fick man på köpet.

Vårt hotell låg förresten i Ginza. Det kändes lagom turistigt att bo just där, med tanke på att det är en av Tokyos mest kända delar, men vi trivdes.

Området kändes väldigt mysigt och likt delar av London på något vis, med moderna byggnader som samsades med äldre dito och många träd längs gatorna. Det blev rätt så mörkt på trottoarerna på kvällen, mörkare än jag trodde, men det kändes varken läskigt eller otryggt att vistas där.

Nu vet jag att det är väldigt vanligt att man dömer en stad eller ett helt land efter några få iakttagelser. Har man fått en dålig upplevelse i Paris, så är hela staden skit. Och vice versa: En bra upplevelse i Rom gör att Italien och italienarna är världens bästa.

Men när jag skriver detta efter att ha genomfört hela resan, har fått mer än ett halvår på mig att smälta intrycken och ta del av andras upplevelser, så känns det som att våra första intryck och iakttagelser om hur Japan ”egentligen” är faktiskt stämde.

Det är ett väldigt rent land. Japaner är väldigt trevliga – och håller sig mest för sig själva. Och landets natur är gudomligt vacker.

Vi upplevde många hjälpsamma människor! Personalen på en restaurang upplevde tydligen att jag och Lovisa hade problem när vi åt vår ramen, så en kom fram och gav oss varsin gaffel. 😂 Och vid ett tillfälle när vi hade storhandlat på 7-11, så hade vi tydligen glömt en liten godispåse. Det dröjde inte länge innan en i personalen sprang ifatt oss och överlämnade den. Genom att överräcka den med två händer (viktigt, och lika viktigt att vi tog emot den med två händer) och med en bugning.

Japaner verkar även vara väldigt effektiva. Vi noterade först frånvaron av vägarbeten, vilket annars vår hemstad Helsingborg har plågats av i massor de senaste åren. (Visst måste ledningar bytas ut och vägar ordnas till, men hjälp, vad många ledningar och vägar som tycks behöva en handpåläggning i Sundets pärla!)

Men en dag dök det faktiskt upp ett vägarbete i närheten av vårt hotell. Vägen hade förstås spärrats av, men det fanns flera arbetare vars enda uppgift verkade vara att leda trafiken rätt eller se till att hjälpa gångtrafikanter att passera. Allt med största vänlighet. Vägarbetet satte igång på förmiddagen, och vid 19-tiden när vi kom tillbaka till hotellet var gatan tom och klar. Bara några områden med nylagd asfalt (givetvis perfekt utlagd) skvallrade om att någonting hade hänt. Effektivt!

I övrigt hann jag bara notera en enda som åkte elsparkcykel dessa första dagar. Inte så många cyklade. Väldigt få personer rökte (riktiga cigaretter, inget vejpande här inte) och det syntes ingen graffiti. Det fanns inte ens graffiti på de platser där detta ”borde” finnas, om ni förstår vad jag menar.

Efter att ha acklimatiserat oss till staden och tidszonen var det så dags att påbörja resan ”på riktigt”. Vi skulle ta tåget till Nagasaki – som är nästan så långt västerut man kan komma i Japan – och sedan jobba oss tillbaka mot den kejserliga huvudstaden.

Vi bodde ungefär 15 minuters gångväg från centralstationen, så när vi lämnade hotellet vid 07-tiden på morgonen tog vi en promenad dit i stället för tunnelbanan. Men trots att det var söndag och morgonen efter det som borde vara den största festnatten på veckan, såg vi inga rester av varken festande eller något annat.

Jo, en cigarettfimp låg på marken. Men det var faktiskt den enda jag såg!

En helt vanlig vardagsmorgon i Helsingborg på väg till centralstationen där hade sett förskräcklig ut, för att inte tala om en söndagsmorgon. Jag vet, för jag har vandrat den sträckan många gånger och inte sällan just på söndagsmorgnar…

Hur färden till Nagasaki gick? Det kommer i nästa avsnitt.

Sayonara!