Det var egentligen inte meningen att familjen och jag skulle besöka London igen inom överskådlig tid, efter att vi i slutet av 2022 besökt staden för att se Totoro på scen. Men så plötsligt upptäckte vi att Spirited Away, en annan Studio Ghibli-film, också skulle gå upp på scen i samma stad.
Och plötsligt visste vi vart vi skulle åka på semestern.
Så… sorry, not sorry, men det blir kanske närmast en kopia på förrförra blogginlägget.
Klaga inte! Det är både gratis och frivilligt att läsa! 😛
Resa dit och hem
Frågan var som vanligt hur vi skulle komma dit vi skulle.
Flyg är snabbt och billigt, tåg är dyrt och långsamt. Tyvärr! Skulle vi varit borta längre än vi tänkte (nu blev det fem nätter i London), så hade vi kanske övervägt tåg mer seriöst, men åtminstone jag finner det svårt att motivera att lägga så väldigt mycket mer tid och pengar på ett färdmedel som fortfarande är ganska opålitligt – särskilt med tanke på hur många byten det skulle innebära (med risken det innebär för missade anslutningar).
Så det blev flyg. Inte för att flyg är något jag gillar, för läsare av bloggen har kanske snappat upp min aversion mot flyg tidigare. Snabbt och billigt, ja, men det är sällan eller aldrig någon alltigenom trevlig upplevelse.
Det blev det inte nu heller.
Alla har roligt över att tåg »inte tål« löv eller snö. Färre talar om att flygplan »inte tål« regn och blåst. För på grund av ett regnoväder över London kunde vi inte komma iväg i tid.
SAS såg ändå till att vi passagerare gick ombord på planet ungefär när det skulle avgå, men vi kom inte längre än 200 meter till (som piloten uttryckte det) en lugn del av Kastrup. Sedan satt vi där i drygt 40 minuter och bara väntade. Väntade på att vädret i London skulle förbättras.
Vi kom så småningom iväg drygt 80 minuter efter avgångstiden, men tack vare rätt riktning på vinden kunde vi köra in lite av detta. Så en försening på närmare 70 minuter – eller 50 procent extra restid – på grund av regn. Bah! 🙃
Det var lite skumpigt både dit och tillbaka, men av min relativt nyfunna flygrädsla fanns denna gång inte mycket kvar. Det underlättade förstås att vi flög med ett flygplan tillverkat av Airbus och inte Boeing… Men jädrar, vad träsmak man fick av sätena.
För smidighetens skull tog vi Heathrow Express både till och från staden, och sedan tunnelbana till/från hotellet. Det var lördag eftermiddag när vi anlände, så tunnelbanan var full med folk – varav en del redan hade blivit lite väl »glada«. Och det var varmt nere på plattformarna och supervarmt inne i vagnarna, något vi upplevde på nästan alla linjer.
Hotellet
Vi valde att bo på Park Plaza Victoria London. Vi ville bo centralt och nära en transporthubb, vilket vi verkligen lyckades med här. Extra bonus för att detta hotell inte hade halvgenomskinliga glas mellan toaletten och övriga rummet…
Hotellet framhöll att man i princip inte behövde interagera med personalen alls, utan kunde sköta allting digitalt. Man kunde checka in och ut via nätet. Och via hotellets app fick man en digital nyckel i mobilen, som både fungerade i hissen och som rumsnyckel.
I teorin åtminstone.
Mobilnyckeln fungerade en gång, sedan var det helt omöjligt att få den att fungera igen. Så jag var tvungen att gå ner till receptionen för att be om ett fysiskt nyckelkort. Jaja, en god tanke åtminstone.
Rummet hade flera små pekskärmar placerade på strategiska ställen, från vilka man styrde belysning, AC, skylten utanför dörren (om man ville vara ostörd eller få rummet städat) och mörkläggningsgardiner.
Vi åt bara ute, så ingen aning om frukosten eller maten i övrigt på hotellet var bra, men de hade en ganska omfattande room service-meny och generösa tider. Inte hutlöst dyrt heller, tyckte jag. (Frukosten köpte vi förresten oftast på en närliggande Sainsbury’s Local-butik.)
Som sagt, hotellet var centralt beläget och det märktes. Förutom att vattenverket var i full färd med att gräva upp gatan utanför för att lägga ner nya vattenledningar, så kunde natten fyllas av sopbilar som tömde glas eller folk som skrek för att… skrika. Jag vet inte, det är London, det är en stor stad, full med märkliga människor.
På rummet fanns en minibar, men jag vet inte riktigt varför den kallades så eftersom den inte innehöll någonting. Bra för oss, eftersom vi kunde stoppa den full med dricksvatten (och mjölk till mig) inför den kommande dagens utflykter.
Tvärs över gatan fanns en restaurang tillhörande kedjan Giraffe. Vi åt kvällsmat där och det var väldigt gott. Dessutom hade de en separat glutenfri meny, vilket jag förstås uppskattade. Men en middag för två vuxna och ett barn slutade på drygt tusen kronor, vilket var att ta i, så vi åt där bara en gång.
En anledning till det höga priset var att Giraffe som standard lägger till 12,5 procent i dricks på notan. Denna är frivillig i så måtto att det går att säga till om man inte vill betala den. Men jag undrar just hur många som gör det…
Maten
Men maten i staden i övrigt då? Ja, vi blev oftast nöjda eller väldigt nöjda.
Min dotter Lovisa hade skrivit upp en massa restauranger hon ville besöka, så vi bockade av ett antal av dessa. De flesta hade någon form av asiatisk inriktning, som japansk bbq.
Den vi var minst nöjda med var TGI Fridays. Lite väl mycket pengar för en ganska opersonlig (mat)upplevelse, vilket kanske inte är ovanligt när man besöker en restaurangkedja.
Den vi var mest nöjda med var Cotto, en liten italiensk restaurang strax söder om Waterloo-stationen. Jag hade letat upp ett antal restauranger som helt eller delvis inriktade sig på glutenfri mat, och detta var en av dem. Restaurangen ägs och drivs av en italiensk familj, där pappan själv är glutenintolerant och därför – or so goes the legend – har sett till att i princip allt på menyn fungerar även för oss som inte tål gluten.
Letar man upp stället på Streetview, så ser det inte så mycket ut för världen. Och jag var väl inte helt sugen på att gå in, när vi väl hade promenerat dit. Recensionerna på nätet är lite delade. Lysrörsbelysningen i taket hjälpte inte direkt heller.
Men pappan/ägaren var trevlig och gjorde sitt bästa för att få oss att trivas. Jag tog en glutenfri pizza, som smakade väldigt bra. De andra tog pizza respektive gnocchi (ej glutenfria) och meddelade att deras rätter också smakade bra.
Restaurangen använde sig av den klassiska »vill ni ha lite bröd medan ni väntar på maten?«, vilket alltid innebär att detta också hamnar på notan, men det kan jag förlåta dem för. Dels för att brödet var väldigt gott, dels för att trots denna »oväntade« utgift så var maten så pass billig att slutnotan var den minsta på hela resan. Absolut värt ett återbesök, med eller utan bröd.
I stort hade de flesta matställena glutenfria alternativ och/eller märkte ut vad i menyerna som innehöll gluten. Så för min del var det oftast inga problem att hitta flera alternativ att välja mellan.
Här får jag ändå ge TGI Fridays lite extra cred. Inte nog med att de i sin (digitala) meny lät kunderna välja att sortera bort mat som innehöll gluten eller spår av gluten, deras manager kom ut och erbjöd sig att personligen hjälpa mig/oss att hitta rätt alternativ. Det sistnämnda sker kanske knappast alltid (eller?), men gesten uppskattades förstås.
Mina frukostar bestod oftast av en på fabrik färdigförpackad glutenfri macka, som antingen bestod av Eggs & Cress (ägg och krasse; tydligen en engelsk klassiker) eller Chicken & Mayo. Ingen av dem smakade särskilt mycket, men det var fräscht och enkelt att få tag på. De andra köpte croissanter eller något annat gott.
London brinner
På 1990-talet var jag närmast besatt av en tv-serie som heter London’s Burning. Den följde ett antal brandmän (eller ska man, i jämlikhetens anda, säga brandsoldater?) på en brandstation i London.
En av dagarna skulle vi träffa ett par vänner på Brick Lane Vintage Market, en av alla dessa marknader som finns i London. Vi hade tagit tunnelbanan till Aldgate East och började gå uppför Commercial Street, när vi plötsligt hörde en massa sirener.
Detta är i och för sig inget ovanligt i London. (Eller hemma för den delen, eftersom vi bor nära Helsingborgs lasarett.) Men det blev fler och fler sirener och ganska snart kände vi röklukt.
Det visade sig att det brann i en byggnad bara drygt hundra meter längre norrut. Som om det inte var illa nog, verkade det som om branden var i ett höghus. Man fick genast scener från Greenfell Tower i tankarna.
Tre brandbilar var redan på plats och fler anlände varje minut. Polis försökte spärra de intilliggande gatorna, medan nyfikna strömmade till och ankommande bilister stirrade på röken och allt runtomkring och inte på gatan framför sig. Man kände att det lätt kunde hända både en och tre trafikolyckor.
En person som bodde i en lägenhet högre upp försökte göra sitt, genom att kontinuerligt fylla en behållare med vatten som han sedan hällde ner mot elden från sin balkong. Alltid något…
Vi höll oss undan på rätt sida vägen och gick vidare mot marknaden, där vi träffade våra vänner och åt lunch. Jag försökte leta efter nyheter om branden på nätet, men det var inte förrän någon timme senare som Daily Mail publicerade en artikel om händelsen. Lyckligtvis släcktes branden snabbt och spred sig inte.
Ta sig runt
Vi har som sagt åkt tunnelbana för att ta oss runt, men i övrigt valt att gå så mycket som möjligt. Dels för att få se fler saker, dels för att kunna förbränna lite av alla de kalorier som vi fått i oss… Vi snittade strax under 20 000 steg per dag.
Efterhand övergav vi nästan tunnelbanan helt för att i stället ta bussen. De karaktäristiska röda dubbeldäckarna far ju kors och tvärs över staden, och att åka med dem är lika enkelt som med tunnelbanan: Bara att blippa kortet vid ombordstigning. Dessutom ser man så väldigt mycket mer när man inte är nere i ett tunnelrör.
Vi insåg dock snabbt att det inte bara är att ställa sig vid en hållplats och tro att bussen stannar. Man måste även aktivt visa att man vill följa med.
När man sedan väl är ombord, så gäller det att få en sittplats snarast möjligt. Chaufförerna väntar sällan på att alla har satt sig, utan det är åka av så fort siste person är ombord. Och då menar jag verkligen åka av. Vissa kör som om de har stulit bussen. Sedan är det många tvära inbromsningar och filbyten deluxe. Man får verkligen känna att man lever.
Besök hos de döda
Givetvis ville jag fortsätta att pricka av min lista på London’s Magnificent Seven, de gamla begravningsplatserna, så vi åkte till två av dessa.
Den ena blev Brompton Cemetery, som ligger precis i närheten av Chelseas hemmaarena. Den utgör inte något större område, åtminstone jämfört med Highgate, men det var väldigt vackert! Många fina monument och många söta ekorrar.
Intressant nog var det tillåtet att cykla och motionerna längs med mittgången av begravningsplatsen, vilket kändes lite udda. En yngre man använde den friheten till att åka med en elektrisk skateboard fram och tillbaka, men utan hjälm och i så höga hastigheter att vi befarade att han snart skulle behöva en egen plats där.
Den andra blev Nunhead Cemetery. Här blev det till att åka tåg med Southeastern. De hade en väldigt smidig app med e-biljetter och inbyggd information om både tåg och tider. Man såg till och med antal vagnar i respektive tåg. Något för Skånetrafiken att ta efter!
Inte heller denna begravningsplats var särskilt stor. Och det mesta var faktiskt totalt överväxt.
Jag tycker visserligen att det är en del av charmen med dessa begravningsplatser, att naturen har börjat ta över, men här var det lite väl extremt. Det kändes som om man bara såg fem procent av gravstenar och monument, och att resten fanns i otillgängliga snår och skogspartier.
Jag skulle kunna fylla inlägget med massor av bilder från dessa platser, men kvoten för gravmonument och -stenar är kanske uppnådd nu.
Teaterpjäsen
Nu kommer vi dock till pièce de résistance, själva anledningen till att vi åkte till London från början: Teateruppsättningen av Spirited Away! Hur var den?
Först lite om lokalen: London Coliseum. En väldigt vacker utsida, men en helt fantastisk insida. Det var egentligen foto- och filmförbud där, så jag tog inte med min systemkamera, men liksom 99 procent av publiken tog jag några bilder med mobilen. (Dock inte under själva föreställningen.)
Mobilen vägrade förresten att komma i kontakt med nätet och något wifi fanns inte, så jag kom inte åt biljetterna i mitt mejl. Fick lite déjà vu från biljettstrulet till Phantom of the Opera många år tidigare, också i London…
Liksom Min granne Totoro, innehåller Spirited Away ett antal scener som jag i förväg undrade hur de egentligen skulle kunna lösa på en teaterscen. Tåg som kör i meterdjupt vatten, en drake som flyger, hoppande huvuden..!
Svaret var att dessa löstes väldigt bra. Ibland på ett överraskande sätt, vilket tog hela publiken med storm. Som när »sopguden«, som visar sig vara en flodgud, plötsligt flyger ut i salongen efter badet. Den såg ingen komma!
Alla var nog också imponerade av skådespelaren som gestaltade No-Face. Rörelserna var väldigt mjuka och följsamma, så att man knappt visste om han gick fram- eller baklänges bakom masken. Eller så rörde han sig extremt ryckigt, så att han såg ut som en karaktär i en skräckfilm. Han fick också bland de starkaste applåderna i slutet.
Pjäsen, som var närmare tre timmar lång med en paus i mitten, följde filmen nästan exakt. Jag kan i alla fall inte påminna mig en enda scen som hade fallit bort, och då har jag ändå sett filmen många gånger.
Var den bättre än Totoro? Nej, det kan jag inte säga. Totoro var helt unik och fångade filmens själ på ett väldigt speciellt sätt. Men detta var också väldigt bra. Vi ångrade inte alls att vi åkte hit och såg pjäsen, tvärtom!
Allmänt
Liksom förra gången ska jag göra lite avslutande reflektioner om resan.
Rökning: En skillnad mot Sverige som man märkte direkt var att »alla« röker. Vissa körde vejp, men en förkrossande majoritet rökte vanliga cigaretter. Ute på torg och gator, utanför matställen och nattklubbar, i busskön…
För oss som sedan länge har vant oss vid att man nästan inte får röka någonstans i Sverige längre, var detta så nära en kulturchock man kan komma. 😅
Kontanter: Eftersom vi inte använde en enda kopek av kontanter förra gången, brydde vi oss inte ens om att ta med våra brittiska mynt/sedlar. Och det fungerade utmärkt.
Överallt – utom i Chinatown. När vi skulle köpa lite mat från ett ställe där, fungerade det bara med kontanter. Vi blev hänvisade till en uttagsautomat i närheten. Den kändes dock lika suspekt som maten vi tänkt köpa, så det blev ingenting med det.
Krukväxter: Vi funderade på om alla lokaler i innerstaden har blivit kontor, för vi såg inte en enda krukväxt i något av fönstren.
Fast det gjorde vi å andra sidan inte när vi besökte ett (uppenbart) bostadsområde en bit utanför centrum heller. Är det kanske inte en brittisk grej att ha växter i fönster? Det mesta man såg var rullgardiner och vanliga gardiner – och helt mörkt i övrigt, även framåt kvällen. Som om byggnaderna var kulisser.
Uppkoppling: Jag vet inte om det beror på min mobiloperatörs (Tre) roamingpartners eller om det helt enkelt var för mycket folk i förhållande till kapaciteten, men det hände flera gånger att jag inte hade något internet i mobilen. Detta kunde hända oavsett om man befann sig på en gata, på ett torg eller i en stor park. Det drabbade alla i sällskapet och fortsatte även efter omstart av mobilen, så det kan i alla fall inte ha berott på telefonen i sig.
Inte för att jag måste ha internet hela tiden, men för mig som spelar mobilspelet Ingress så är ständig uppkoppling ett måste. Dessutom försvann flera funktioner i TfL-appen om internet saknades.
Hotellet hade superbra uppkoppling på sitt wifi. När jag laddade ner nya avsnitt av mina poddar, så märkte jag att de oftast hämtades på en halv sekund – jämfört med 7–8 sekunder när jag är på mitt hemmanätverk. Och då har jag ändå väldigt bra uppkoppling hemma.
Fotovänligt: London är ju väldigt trevligt att vandra omkring i, särskilt nu på sommaren. Mycket grönt och mycket att titta på.
Staden är slingrande och har en otroligt varierande arkitektur. Här lönar det sig verkligen att ta en buss- eller tunnelbanetur till valfri station utanför centrum och sedan gå inåt igen. Det finns alltid någon pärla att upptäcka.
Att flyga drönare hade ju varit drömmen för att få de där annorlunda perspektiven, men även om det går så är det alldeles för komplicerat och begränsande för att det ska vara lönt att ta med sig en drönare dit.
Rymdfrost 