Nyligen skrev jag om uppgörelsen mellan fanfilmen Star Trek: Axanar och upphovsrättsinnehavarna CBS/Paramount. Jag nämnde då att jag själv varit inblandad i en fanfilm hösten 2013. Här kommer berättelsen om den händelsen. 🙂
Jag skrev om detta i CronoWatch, den för tillfället avsomnade medlemstidningen för Trekkers i Södra Sverige, i samband med att jag kom tillbaka från inspelningen. Så i stället för att skriva om alltihop igen, tänkte jag ta texten därifrån – kompletterad med några av bilderna jag tog.
Vissa gör allt för att få synas lite i strålkastarljuset… Jag, till exempel. Det var därför jag flög till Los Angeles enbart för att vara med fem sekunder i en fanproduktion.
Men tillbaka till början. I slutet av 2012 såg jag ett projekt på Kickstarter, en sajt där vem som helst kan be om pengar till något som han/hon/de vill göra. Det kan handla om att ge ut en bok, att göra en resa… Eller, som i det här fallet, att göra en fanbaserad produktion av Star Trek.
Jag kände direkt att jag sympatiserade med vad som skrevs: Det har inte gjorts ett enda Star Trek-avsnitt sedan 2005. Dags att ändra på det. Om inte CBS (som äger tv-rättigheterna) själva vill sätta igång någonting, så var den här gruppen redo att hjälpa till. »Den här gruppen« visade sig vara samma människor som låg bakom fanfilmen Star Trek: Of Gods and Men. Regissör, tillika en av huvudrollsinnehavarna, skulle vara Tim Russ – det vill säga allas vår Tuvok i Voyager. Även andra ST-skådisar var med på banan.
Och så var även jag. Kickstarter-kampanjen blev lyckad: De fick in alla pengar de frågade efter. Och som tack för att jag var en av de främsta sponsorerna, blev jag erbjuden en mindre roll. Resa och uppehälle skulle jag förstås stå för själv, men jag kände att det var det värt.
Inspelningen skulle först ha börjat i juni i år, men sköts upp eftersom de inte hann få klart med allt och alla. Men under sommaren kom så beskedet: Inspelning sker i oktober månad. Mina inspelningsdagar skulle vara nionde och elfte oktober. Jag var välkommen till Kalifornien då.
Lyckligtvis brukar jag ha semester just under hösten, så jag bokade flyg och hotell, förberedde familjen på min frånvaro – och lämnade dem under en vecka för att göra en inspelning i Hollywood. Det låter någonting det…
Just det där med att jag skulle vara med i en film, inspelad i Los Angeles, var det många som hade reagerat på hemma. De trodde först att det handlade om en stor produktion, att de skulle se mig på bioduken i Sverige, så jag fick snabbt förklara att så inte skulle ske.
Egentligen var det inte heller en film, utan ett så kallat pilotavsnitt. Det vill säga ett första avsnitt som man gör för att ett tv-bolag och eventuellt en utvald testpublik ska kunna se om detta är något som de vill se mer av.
Fast det gjorde inte detta till en mindre produktion. Åtminstone inte ambitionsmässigt. Tvärtom var det snarare tvunget att vara så bra man bara kunde vara för att kunna uppnå sitt egentliga mål: Att det skulle bli en tv-serie av det hela. Den här produktionen var egentligen bara det första steget på en lång resa.
Strax före min avfärd hade jag fått besked om att min tilltänkta roll inte längre fanns. De hade behövt skyffla om i schemat – och mina scener skulle spelas in redan innan jag anlände. Men jag var ju bara en »featured extra«, så det skulle finnas fler chanser att vara med. Tydligen var jag tänkt att spela en Starfleet-vakt, men nu blev jag fånge i ett orionskt fängelse i stället. Nästan samma sak. Eller inte. Haha!
Mitt »roll call« var åtta på morgonen, så jag tog en tidig taxi och åkte till inspelningsstudion som var belägen i förorten Arleta. Det var redan folk på plats (förstås), däribland de makeup-artister (eller sminköser) som skulle förvandla mig och två andra sponsorer till fångar. Vi fick hålla till i makeuprum två, medan »de riktiga skådisarna« var inne i ettan.
Sminkandet tog lång tid. Vi skulle bli smutsiga och blodiga. Vi skulle få sår och ärr. Och ibland fick vi springa upp till klädavdelningen för att ta på våra kläder, som behövde justeras i efterhand. Redan i början av året hade jag blivit ombedd att skicka in exakta klädmått i förväg, så de kunde sy upp vad jag behövde, men min nya roll krävde bara löst sittande tygstycken. Lyckligtvis.
Det fanns även två killar på plats som sminkades till orionska fångvaktare. För en gångs skull var det bättre att vara fånge än väktare, för dessa stackars killar fick raka av sig allt hår på överkroppen (inklusive huvudet), sedan få fejkade implantat påklistrade och till sist bli sprejmålade med grön färg. Detta tog runt fyra timmar att få klart. Och jag kan intyga att det tog minst lika lång tid för dem att bli av med allt igen…
Studiobyggnaden bestod främst av två stora hallar, med stora portar på sidorna för att enkelt kunna få in och ut material. Det mesta var nog färdigbyggt när jag kom, men det pågick fortfarande arbeten på flera ställen.
Jag vet inte hur många som jobbade där totalt, men under tiden jag var där så såg jag säkert femtio personer som antingen var byggare, skådisar, tekniker eller fyllde någon annan funktion. Det må ha varit en amatörproduktion, men det krävs ändå en professionalism för att få det hela att fungera. Alla måste hela tiden veta vad de ska göra.
Alla måste också ha något att mumsa på hela tiden. De hade hyrt in en cateringfirma, som försåg produktionen med ät- och drickbara saker. Två stora kylar innehöll kubikmeter med läsk och vatten, ett bord hade massvis av sockersöta flingor av olika slag tillsammans med donuts och liknande kakor – och ett annat bord hade bara olika sorters godis. Bara att ta för sig när helst man ville och behövde.
Framåt lunchtid var de flesta färdigsminkade och omklädda, så då kunde repetitionerna börja. Min scen utspelade sig alltså i ett fängelse, där en av huvudpersonerna skulle slåss med en medfånge. Jag och de andra fångarna skulle heja på, tills Tuvok kom och avbröt det hela. Den totala scenen skulle nog inte vara i mer än drygt två minuter i filmen, men den tog ändå flera timmar att spela in.
Lyckligtvis var jag mentalt förberedd på detta. När jag var i LA första gången, 2005, fick jag vara publik på inspelningen av den (skulle det visa sig) kortlivade komediserien Twins med bland andra Melanie Griffith. Avsnittet skulle bara bli en halvtimme långt, men själva inspelningen tog runt fem timmar. Det är tagningar och omtagningar, ändringar, fler tagningar… Folk kommer av sig och måste börja om, manusförfattarna kommer på bättre skämt… Det är som att titta på baseball: Tio sekunders action och sedan fem minuter av ingenting. Märkligt att den sporten är så populär.
Sådana korta ryck och långa vänteperioder blev det även på »min« inspelning. Manuset höll dessutom fortfarande på att ändras en del, vilket ställde till det för replikerna. Och så var det ju det här med bildvinklarna. Det räckte inte att två kameror hela tiden filmade ur två olika vinklar. De ville ha material från alla möjliga vinklar, vilket gjorde att samma scen fick filmas flera gånger. Ibland längre ifrån, ibland med extrema närbilder.
Som teknikfantast blev jag glatt överraskad när jag såg vilka kameror de använde. Under »Gods and Men« hade de, vad jag vet, bara en och ganska enkel videokamera. Men nu hade de fått pengar nog att hyra två RED-kameror, riktiga bestar som filmar i så kallat råformat i väldigt hög upplösning (så kallad 4K – eller bra nog för att visas på bio). Det såg otroligt bra ut på de stora lcd-skärmar som stod uppställda utanför scenen och som visade vad som spelades in.
Fängelsemiljön såg också otroligt bra ut. Det var mörkt, rökigt, slitet… Fast mestadels såg jag inte så mycket av det hela.
Min rollkaraktär var nämligen inte i samma cell som de andra, utan i en cell tvärsöver gången och som hade ett ganska tätt galler runt sig. Så jag fick kika fram genom det och dörren som fanns på andra sidan, vilket gjorde att jag varken såg eller syntes särskilt bra. Okej att jag inte var en av huvudkaraktärerna eller hade några repliker, men jag kunde väl ha fått synas lite mer..? Jag blev dock bönhörd (utan att ha sagt något om det) mot slutet av inspelningen. Då fick samtliga fångar/sponsorer varsin »close-up« av kameran. De skulle filma våra argsinta ansikten när vi tittade på slagsmålet, så det var bara att skrika och härja så mycket man kunde. Regissör Tim Russ stod bakom kameran och visade hur mycket vi skulle vifta och agera. Då är det bara att hoppas på att man inte blir bortklippt i redigeringen.
Efter att scenen var klar, hade vi äntligen gjort oss förtjänta av mat. Några ur teamet ställde upp bord mitt i stora hallen och cateringfirman tog fram stora lådor med olika maträtter, som kocken hade tillagat på plats under dagen. Det hade luktat gott under ett antal timmar och det smakade bra också. Hamnade två platser ifrån Tim Russ – och ett bord ifrån ingen mindre än Walter Koenig.
Koenig fick vi sponsorer sedan träffa lite mer privat, för att prata lite och ta varsin bild ihop.
Och oj, vad han har blivit gammal. Säger jag som om jag brukar träffa honom, haha! Men han är ju uppåt åttio år, så det är inte konstigt om han går lite sakta och har svårt att minnas alla sina repliker. Det är imponerande och glädjande att han fortsätter att gestalta sin roll som Pavel Chekov, även i en fanproduktion som han aldrig hade behövt komma i närheten av om han inte hade velat.
Efter matpausen var det dags för fler scener att spelas in. Varje dag måste utnyttjas maximalt! Men jag hade gjort mitt, så jag tillbringade resten av dagen med att gå omkring och bara titta och samla intryck. Och fotografera förstås. Jag var välkommen att fotografera så mycket jag ville, bara det inte störde någon scen. Det enda som inte var tillåtet var att lägga upp bilder på nätet som avslöjade för mycket. De ville helst själva bestämma över vilka saker som skulle komma till allmänhetens kännedom och i vilken ordning. Förståeligt och förstås helt okej för mig.
I »kvällsscenerna« dök det upp fler personer man kände igen. Manu Intiraymi repriserade sin roll som Icheb i Voyager. Gary Graham, som vi kanske mest känner som ambassadör Soval i Enterprise, var också med – fast spelade en annan karaktär här. Och ett antal andra som varit med i mindre ST-roller.
Andra dagar fanns andra kända namn på plats: Robert Picardo, som faktiskt spelade Doc Zimmerman och inte holodoktorn. Richard Herd fanns med som amiral Paris. Och Grant Imahara från Mythbusters gjorde en mindre roll.
Vic Mignogna var också någon som kändes igen. Han spelar faktiskt kapten Kirk i fanserien Star Trek Continues, som försöker fortsätta där originalserien slutade. Det är kusligt bra gjort med både ljud, scener och musik. Som om någon faktiskt hittat avsnitt från den fjärde säsongen.
Samtliga skådespelare ställde upp gratis, även de som är mer kända – allt för att spara pengar och för att produktionen ska bli verklighet. Jag tror de tyckte att det var rätt kul också.
För kul hade i alla fall jag! Fast det lär nog inte komma så många fler tillfällen som det här. Så min personliga sida på Internet Movie Database blir ganska kort även i framtiden.
Det som nu händer är att filmen/avsnittet ska klippas ihop till en färdig produkt. När detta skrivs har en teasertrailer släppts och en ny är på väg. Förhoppningsvis blir det även en »riktig« trailer före årets slut.
Det stora problemet är att få till alla visuella effekter. Pengarna räcker egentligen inte till allt, så nu försöker de sälja av en del av de saker som var med på inspelningen för att kunna finansiera även den sista sträckan. Premiär är i alla fall beräknad till sommaren 2014. Men det kan bli senare också. Gå in på http://www.startrekrenegades.com för att följa utvecklingen och för att hjälpa till med finansieringen. Det finns vissa »perks« man kan få – fast inte längre till någon inspelning i Hollywood… 😉
Vad hände sedan?
Ja, pilotavsnittet blev förstås klart till slut. Det finns att beskåda på Tuben:
(Min scen, slagsmålet i fängelset, börjar efter drygt 12 minuter. Det är också där jag syns i några bildrutor.)
Sedan visades detta som planerat för CBS, som sade »tack, men nej tack«. Ett inte helt oväntat beslut – vilket alla inblandade var helt införstådda med. Det är otroligt svårt ens för etablerade producenter och manusförfattare att få ett tv-bolag att satsa på en tv-serie. Och i det här fallet var det dessutom en fanproduktion som skulle plockas upp. Har det någonsin hänt tidigare?
Nå, därefter hände ett antal saker.
- CBS meddelade att de själva skulle skapa en ny Star Trek-serie, Star Trek: Discovery. Detta gjorde det förstås inte enklare för Renegades-skaparna hos CBS…
- CBS och Paramount gav ut sitt dekret om hur fanfilmer om Star Trek får göras i framtiden.
Den sistnämnda punkten ställde till det för Renegades-skaparna, vars reservplan (om CBS skulle tacka nej) var att göra en egen serie – som enbart skulle »sändas« på nätet. Nu drogs mattan undan under deras fötter.
Men i stället för att finna sig i sitt öde, har de gått vidare med sina planer på en webbserie. De har helt enkelt skrapat bort allt som heter Star Trek, både i titeln och i allt innehåll. Så i stället för Star Trek: Renegades heter nu serien bara Renegades. The Federation, känd från Star Trek, heter nu The Confederation. Tim Russ karaktär Tuvok heter Kovok. Och så vidare…
På det här viset kan man ändå fortsätta produktionen och behålla de Star Trek-skådisar som ställer upp.
Vi får se hur det går för Renegades. Jag repriserar gärna min roll. Men då får de minsann stå för resa och boende!
Rymdfrost 