Innan vi lämnade det berömda vattenfallet (som egentligen är två stycken, ett större och ett mindre) var vi tvungna att kika på det i dagsljus också. Efter frukost (ännu en gång på Starbucks) gick vi ner till promenaden där vi hade parkerat olagligt igår.
I går kväll hade vi visserligen sett vattnet upplyst och hört dånet av vattenmassorna, men det var inte förrän nu i dagsljus som åtminstone jag insåg hur stort och mäktigt det egentligen är.
På bilden ovan syns det mindre vattenfallet med en av flera båtar som tar regnklädda turister väldigt nära det stora fallet. Det måste vara flera hundra människor på varje båt. Flera säkert på bröllopsresa.
Ganska snart hade vi tittat oss trötta på allt vatten, så vi hoppade in i bilen och körde norrut. Ännu längre in i Kanada – till Toronto.
Jag har läst och hört mycket gott om staden, men under den här resan fanns det bara en sak som var intressant att besöka: CN Tower, en av världens högsta byggnader.
Det är kanske lite »fusk« att tävla med torn, eftersom de är lättare att bygga och oftast har väldigt långa spröt som ibland inte fyller någon särskilt funktion, men jag har för mig att ena World Trade Center-byggnaden räknades som mycket högre än sin tvillingbror tack vare sin tv-mast – så »fusket« finns även där.
Hur som helst så räknas CN Tower som världens näst högsta byggnad på land (endast Burj Dubai, som snart står klar, är högre). Dessutom får man komma väldigt högt upp som vanlig besökare.
Det finns två observationsdäck i tornet; ett som ligger på 346 meters höjd och ett som ligger på 447 meters höjd. Man kan välja om man nöjer sig med den lägre höjden (där det även finns en restaurang) eller om man även vill komma så långt upp man kan.
Det skiljde bara fem kanadensiska dollar mellan alternativen (22 respektive 27), så det var inte så mycket att snacka om. Det kändes snålt att åka så här långt för att sedan snåla in på ynka fem dollar.
Fast någon större skillnad var det inte i upplevelsen. Redan på första avsatsen var vi så pass högt upp, så när vi kom hundra meter högre var det inte så mycket att skriva hem om. Fast glasrutorna här uppe var inte solskyddsbehandlade, så man hade något bättre utsiktsmöjligheter, som man ser på bilden nedan.
Det som var mest imponerande, för att inte tala om skrämmande, var glasgolvet som fanns på den nedre avsatsen.
Det var precis som det låter: En bit av golvet var gjort av glas, tjockt sådant, så att man kunde gå »i luften« 346 meter ovanför marken.
Det var faktiskt riktigt läskigt. Det var inte alls så farligt att gå rakt över, om man lät bli att titta ner, och när man väl stod ute på glasgolvet och tittade ner så var det inte heller något som störde. Men det var just det här att titta ner samtidigt som man tog de första stegen ut på glasgolvet som gjorde att det kändes rejält…
Glasen var förstås tillräckligt tjocka för att femton elefanter skulle kunna gå på det utan att det går sönder (jag tror till och med att det stod någonting sådant på en skylt där) och man visste ju att det inte skulle gå sönder. Men här har vi några tusen års nedärvt förnuft som kämpar mot hundratusentals års nedärvd instinkt. Då är det inte lätt. Det kan ju vara just jag som råkar ramla rakt igenom för att någon hantverkare har glömt att skruva i en bult eller två…
Efter tornet tog vi en snabb lunch och sedan begav vi oss söderut.
Vi diskuterade hur långt vi egentligen skulle köra. Vårt nästa mål låg alltför långt borta för att klara av på den tid som återstod av dagen, så vi hade möjligheten att antingen köra en kortare bit för att få en längre kväll eller att köra en mycket längre bit och komma fram lagom till att vi skulle sova.
Det blev det senare alternativet. Därmed hade vi drygt fem timmars körning framför oss.
En timme eller så före gränsen mot USA stannade vi för att äta middag. Vi hittade en KFC (Kentucky Fried Chicken) i en liten byhåla en bit från motorvägen. Jag har inte ätit på KFC sedan jag var i London för väldigt många år sedan och det lär nog dröja minst lika lång tid till innan jag försöker igen.
KFC säljer nämligen i princip bara väldigt flottig och väldigt friterad kyckling. Jag och Emelie delade på en hink(!) med tio kycklingbitar. Jag föreställde mig nuggets eller något liknande, men det blev i stället kycklinglår och… någon annan del av kycklingen som jag inte kände igen. Allt flottigt och friterat, så att det läckte rakt igenom förpackningen och ner på bordet.
Jag tog inte många tuggor… Om gårdagens middag i Niagara Falls var den sämsta restaurangmaten hittills, så var detta definitivt den sämsta snabbmaten hittills. Skönt nog var jag inte särskilt hungrig ändå.
I samband med att vi återvände till bilen råkade jag tappa min handhållna GPS, den som jag geotaggar mina bilder med och som gör att ni besökare kan se var vi har varit. Den verkade okej efter fallet, så jag lade den på sin vanliga plats i bilen.
Vi kom till den amerikanska gränsen när det precis började skymma. Gränsvakten ställde några kontrollfrågor, kollade vad vi hade i bakluckan och rådde mig och Emelie på skoj att inte gifta oss för det skulle bara bli dyrt för mig. Haha!
Strax efter att vi lämnat gränskontrollen och var på väg in i USA igen »på riktigt«, fick bil-GPS:en plötsligt totalfnatt. Den ville av någon anledning att vi skulle köra in i Kanada igen. Vi lyckades prata den till rätta och kunde snart köra rätt igen.
Händelsen fick mig att kontrollera den handhållna GPS:en. Den mådde inte heller bra. Den hade inte sparat någon körsträcka sedan KFC-besöket och nu hittade den inte en enda satellit. Jag startade om den flera gånger, tog ur batterier och gjorde allt jag kunde komma på. Förgäves. Den trodde fortfarande att den var i Kanada…
Så just nu verkar det som om min plan att »spela in« vår resa på GPS:en har gått om intet. Otroligt tråkigt.
Dessutom hamnade vi nu på ett motell som var det sämsta vi har varit på hittills. Det i Kanada var riktigt fint, så det gör kontrasten ännu större. Att det trådlösa nätverket vägrar att fungera här spär bara på. Jag avskyr när det tekniska inte fungerar som det ska…
Det positiva är att vi slapp sova i Detroit (vi såg bara stadssilluetten när vi körde förbi efter gränskontrollen).
Det andra, och större, positiva är att vi har kört på riktigt bra. Om jag har räknat rätt, så har vi redan idag, onsdag, fyllt vår »resekvot« fram till fredag. Därmed har vi egentligen två dagar »ledigt«.
Men det är inte något vi kommer att spendera här – det är en sak som är säker.
Rymdfrost 