Artwork by Francesco.
När hela hysterin kring Pokémon Go tog sin början i slutet av sommaren 2016, blev jag snabbt en del av den. Främst för min dotters skull, som älskade att vara ute med pappa och fånga de där små monstren. Jag tyckte också att det var lite kul, men jag undrade hur länge man skulle orka att göra samma sak: Leta upp ett monster, slänga bollar på den, gå vidare…
Det visade sig att man, det vill säga jag, orkade rätt länge.
Eftersom jag ändå brukar gå till jobbet, kände jag att jag lika gärna kunde ha mobilen igång och fånga ett par monster på vägen dit och hem. Och för att samla på mig ett antal bollar, eftersom dessa gick åt rätt fort. Att betala riktiga pengar för att köpa nya fanns inte i min värld. (Då. 😉 )
Ganska snart fick jag tips från en vän om att om jag gillade Pokémon Go, så borde jag prova Ingress. Det var också ett spel som krävde att man rörde sig ute i verkligheten. Men i stället för att fånga monster, skulle man erövra portaler som fanns lite varstans.
Inte bara »lite varstans«, visade det sig. Ganska snart insåg jag att många av portalerna fanns på exakt samma ställe som PokeStopen och gymmen.
Det var ingen tillfällighet. Både Pokémon Go och Ingress har nämligen skapats av Niantic, ett (numera självständigt) företag som tydligen har sitt ursprung i Google. Under Ingress första tid kunde spelarna själva lägga till portaler i spelet, som godkändes av Niantic enligt vissa kriterier. När Niantic sedan fick kontraktet för att skapa Pokémon Go, hade de massvis av geografiska platser som enkelt kunde överföras till det nya spelet.
Därmed finns det en klar fördel med att spela båda spelen: Hittar jag en portal i Ingress, så är det förmodligen ett PokeStop eller gym i Pokémon Go – och tvärtom. (Det finns dock fler portaler, då en viss och behövlig utrensning skedde vid konverteringen.)
Så hur fungerar Ingress?
Så här ser det ut i spelet när man har startat upp det.
Pilen i ringen är jag. Ringen är min aktionsradie; om jag vill interagera med något föremål, så måste det befinna sig inom ringen. Den är väl en 15-20 meter i radie.
De tjocka strecken i rutnät är vägar och gator, medan de tunnare strecken är gång- och cykelvägar och liknande. Det är som att se en karta i Google Maps och ha på mörkerinställningarna.
På övre halvan syns ett antal portaler (de som ser ut som ljusfontäner). Från var och en av dessa strålar det ut något som kallas resonatorer. Mellan vissa portaler finns länkar (de turkosa, skimrande strecken) och mellan vissa streck är marken täckt av fält.
Det finns även enskilda ljusprickar utspridda lite varstans, mest kring portalerna. Dessa är XM eller Exotic Matter.
I korthet går spelet ut på följande:
Två lag spelar mot varandra: De Upplysta (Enlightened) och Motståndsrörelsen (Resistance). Lagen är gröna respektive blå och kallas även grodor respektive smurfar. I början av spelet får man välja lag efter tycke och smak. Detta går inte att ändra på senare, om man inte vill förlora alla sina poäng och framgångar och börja om från början.
Lagen försöker erövra de portaler som finns och sedan länka mellan dessa. Länkar får ej korsa andra länkar. Om tre portaler är sammanbundna i en triangel bildas ett fält. Detta fält ger det fältande laget olika mycket poäng, beroende på hur många människor som bor inom fältet. (Jag gissar att Niantics bakgrund hos Google har underlättat att ta fram den här informationen.)
Spelet tar aldrig slut, utan är en ständigt pågående kamp mellan de två fraktionerna.
Om en portal är ledig, det vill säga att den inte är ockuperad av någon av fraktionerna, är det fritt fram för vem som helst att sätta dit resonatorer. Varje portal kan ha max åtta resonatorer. Och det är först när portalen har åtta resonatorer som det går att länka till och från denna.
Skulle portalen vara upptagen av motståndarlaget, måste man först ta bort resonatorerna med hjälp av bursters eller ultrastrikes innan man kan sätta dit egna resonatorer och ta över portalen. Om portalen däremot redan är ockuperad av det egna laget, kan man stärka portalen genom att (om möjligt) sätta dit resonatorer med högre nivåer eller att sätta dit sköldar eller annat försvar.
Om man vill länka mellan portaler så krävs det, förutom åtta resonatorer i respektive portal, även att man har en nyckel till portalen. Denna får man genom att hacka portalen, varpå man även kan få resonatorer, bursters och annat roligt.
Hackningen är inte något komplicerat. I sin enklaste form markerar man bara portalen och trycker på knappen »Hacka«. 🙂 Vill man vara mer avancerad och få chans till bättre utdelning, kan man hålla inne knappen längre. Då uppträder ett antal mönster på skärmen, som man sedan ska försöka att efterlikna exakt genom att dra på skärmen. Detta kallas för att glyfhacka portalen.
Spelet kräver alltså att man är fysiskt vid respektive portal som man vill interagera med. Det är lätt att inse att det kräver att man rör på sig en hel del…
Som enskild spelare vill man förstås hjälpa sitt lag att ha övertaget (notera att jag inte skrev »vinna«…), men som hjälp och extra morot finns det förstås även möjligheter att nå framgångar för sig själv.
Om jag i appen tar fram sidan om mig själv, ser jag att jag har nått nivå 11 och har tjänat in drygt 7,6 miljoner poäng (eller AP, Action Points). När jag når 8,4 miljoner poäng kommer jag att nå nivå 12.
Fast bara om jag även har de medaljer som krävs. För just den nivån krävs det sju silvermedaljer (vilket jag har) och sex guldmedaljer (varav jag har fyra). Medaljer får man för olika saker: Hur långt man har gått, hur många länkar man har gjort, hur många fält man har förstört…
Med hjälp av statistiken ser jag hur mycket jag faktiskt rör på mig, tack vare spelet. Exempelvis har jag hittills färdats 422 km (varav det absolut mesta är genom cykling och gång; bilåkning fungerar bara i låga hastigheter). Och jag har besökt 1.045 olika portaler.
Många av dessa portaler är platser som är intressanta av någon anledning. Det kan vara en byggnad, en skulptur, en väggmålning. Jag har plötsligt fått en insikt i hur många offentliga konstverk det faktiskt finns och hur mycket lokal historia som man kan lära sig bara genom att gå runt och titta.
Dessutom är spelet väldigt socialt.
Vapen och resonatorer finns i olika nivåer, från nivå ett till nivå åtta. Man kan inte använda högre nivåer än den nivå man själv är på, även om man lyckas få tag i sådant material. Det går inte heller att fylla en portal med nivå åtta-resonatorer själv, för där finns en begränsning. Det krävs därför att man samarbetar med andra i sitt lag, antingen direkt eller indirekt, för att nå största möjliga framgång.
Därför händer det inte sällan att folk lär känna varandra genom spelet. Så har även skett i mitt fall.
Med ojämna mellanrum träffas vi i det lokala motståndarlaget för en beergress, där vi äter och dricker gott tillsammans innan vi ger oss ut på stan och målar stan blå. Vi är lätta att känna igen: Vuxna människor som står i klungor och glor ner i mobilen. Tja, mer än vad folk brukar göra i alla fall!
Det här är ett spel som får mig att ge mig ut på rasterna på jobbet och som gör att jag inte sällan tar rejäla omvägar till och från jobbet. Skulle jag en dag tröttna på spelet, så har det inte varit förgäves på något vis: Jag har lärt känna nya människor och jag har fått mycket motion på köpet.
Så, börja du med. Join the resistance!
Appen finns gratis att hämta till både Android- och iOS-mobiler.
Rymdfrost 