Helsingborgs Dagblad skrev häromdagen om en ny utställning, där bilder från »Synden i Mölle« – där män och kvinnor badade ihop – ska visas. Mölles storhetstid ligger mer än ett sekel tillbaka i tiden, då järnvägen minsann hade direktvagnar från Berlin dit.
Och en gång, innan första världskriget drog igång, kom tydligen till och med tyska kejsarparet på besök. (Det var kejsar Wilhelm II och hustrun Auguste Viktoria av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Augustenburg.) Med pansarbåt, minsann.
Det var både konstnärer, författare och vanligt folk som strömmade till Mölle. Och till Arild, som tydligen en gång i tiden var en sorts svensk motsvarighet till Skagen för konstnärerna.
Det som fångade mitt öga särskilt i artikeln var en bild på ett antal badande:
Det har förmodligen att göra med mina fördomar, men i min sinnevärld så såg folk annorlunda ut förr i tiden. Mycket beror förstås på kläder, frisyrer och (i vissa fall) smink, men även andra saker spelar förmodligen in. Som det faktum att folk inte var lika välgödda förr. Bristsjukdomar. Och dåliga eller saknade tänder.
Men så tittar jag på kvinnan med mörkt, långt hår i mitten av bilden. Hon ser ju ut som om bilden hade varit tagen i förra veckan! Som en bekant till någon man känner på Facebook och som har taggat henne i en bild.
En supermärklig känsla, när man tänker på det faktum att bilden är tagen år 1913. Det är 104 år sedan. Hon och gissningsvis alla andra på bilden är döda sedan länge.
Vad hände med henne? Hon ser lycklig ut. Var hon det senare också? Är hon släkt med någon jag känner? Med mig?
Sådana här ögonblicksbilder älskar jag. Människor mitt uppe i något, kanske inte ens medvetna om att någon har fångat deras stund på bild. Som inte anar att mer än hundra år senare kommer den här bilden att bli spridd på sätt som de inte hade en aning om.
Man undrar ju lite hur bilderna på en själv kommer att spridas och betraktas i framtiden… Lyckligtvis finns det inte så många badbilder på mig. 😉
Rymdfrost 