Bokprat: »Earthcore«

Dags för ännu en bok, och (givetvis) ännu en science fiction-roman:

earthcore_framJag har läst Earthcore av Scott Sigler. Den är utgiven i år (2017), vilket märks med tanke på att det finns referenser som känns väldigt aktuella. Men den verkar ha kommit i en första version redan 2001, som han sedan har byggt vidare på – eller vad han nu har gjort.

Den här versionen var i alla fall väldigt fängslande och gav bra förklaringar och ett bra slut.

Storyn i korthet: I delstaten Utah finns ett avlägset och isolerat bergsområde som kallas Wah Wah. Nästan ingen kommer dit. Nästan ingen kommer levande därifrån… När en enorm platinafyndighet upptäcks djupt nere under ytan, samlas fler människor i området än någonsin tidigare – och bergets hemlighet är på väg att komma upp till ytan. Bokstavligen..!

Det tog ett tag för boken att komma igång, men det gjorde också att man lärde känna flera av karaktärerna väldigt väl. De flesta kändes mer tredimensionella än karaktärer brukar göra. Det fanns förvisso personer som man skulle kunna beteckna som »onda« och »goda«, men samtidigt var ingen helt igenom ond eller god. De var… människor. Faktiskt var det ingen som jag riktigt kände att jag kunde »heja på«, för alla var mer eller mindre idioter ibland. Hmm, precis som människor!

Däremot kunde författaren har skippat lite av bakgrundshistorien, åtminstone vad gällde en av de »onda«. Jag förstår att han ville ge en förklaring till karaktärens drivkraft och motivation, men det var lite väl explicita detaljer om sexuella övergrepp i barndomen som kom fram där.

Det tog också ett tag innan bergets hemlighet (jag ska försöka använda så få spoilers som möjligt) gjorde sig gällande på riktigt, men det gjorde inte så mycket. Tvärtom var det något som kittlande min nyfikenhet oerhört. Och jag kan inte säga att jag blev besviken heller, när väl dammluckorna öppnades. Eller ja, allt kom inte på en och samma gång, utan det var avslöjande på avslöjande – tålmodigt och metodiskt. Det kändes som om man var en i gruppen, som fick vara med och tänka och resonera, samtidigt som man var väldigt tacksam över att kunna betrakta allt på avstånd.

Jag kan inte minnas att jag har läst en bok som så pass mycket utspelar sig under markytan. Dessutom väldigt långt under. Jag kan inte säga att jag längtar efter att gå in i en grotta eller gruva de närmaste åren…

Det här var en bok som jag undrar om den skulle kunna fungera i filmformat. Jag är tveksam. Det vore nog lika svårt som med exempelvis den fullständigt utmärkta boken Ender’s Game, som tyvärr blev en (i mitt tycke) kalkonfilm. Det är så mycket som händer, både rent praktiskt och inuti personernas huvuden. Den långsamma uppbyggnaden, skräcken som går i vågor, tröttheten som övergår i utmattning… Det är svårt att få med allt detta under en tvåtimmarsfilm. Eller?

Hur som helst är det tydligen en uppföljare på gång. Jag gillade slutet, men det var också ganska uppenbart att författaren lämnade öppet för en fortsättning. Jag tänker läsa den, så jag hoppas att han gör den andra delen minst lika spännande och underhållande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s