Bokprat: »Saturn Run«

saturn_run_framNi gissade det: Jag har läst ännu en science fiction-roman. 😉

Den här gången är det en rätt så ny bok: Saturn Run av John Sandford och Ctein. Jag har inte hört talas om någon av dessa. Den förstnämnde är tydligen en väldigt produktiv författare, som släpper en ny bok var sjätte månad. Den sistnämnde är i första hand fotograf och, typ, Photoshop-konstnär eller något. Det var en hel del fotografiska detaljer i boken, så det är inte svårt att se varifrån den inspirationen kom…

Storyn i korthet: Året är 2066. Av en slump upptäcker någon att ett objekt närmar sig Saturnus. Och saktar in..! Det finns inget naturligt förekommande objekt som skulle göra det, så man drar direkt slutsatsen att det handlar om ett rymdskepp. Ett utomjordiskt rymdskepp. Varför åker skeppet dit och inte till jorden? Vet utomjordingarna alls om att det finns intelligent liv på jorden? Har de en hemlig bas på Saturnus? Saken måste undersökas – och en intensiv jakt inleds på att komma dit först.

Jag gillade inte alla delar av boken, men överlag fann jag den både underhållande och tankeväckande. Framför allt gillade jag att framtiden, det vill säga om runt femtio år från nu, inte var lika långsökt som den annars kan framställas. Här finns inga flygande bilar eller robotar av intelligent formskiftande metall (à la T2), vi åker inte till Pluto och tillbaka på fem minuter.

I stället har utvecklingen gått framåt ungefär som man skulle kunna tänka sig: Stadigt, men inte alltför fort. Och vad gäller rymden, har det verkligen gått icke-fort.

Detta är faktiskt något som tas upp av författarna i efterordet: För femtio år sedan hade vi börjat skicka upp massor av satelliter, vi skickade folk till månen och rymdstationer var på gång. Om någon hade åkt dit i en tidsmaskin och sagt till dem att »hej, vi kommer från år 2017 och vi har inte varit på månen sedan 1972«, så hade de inte trott på personen. Varför skulle vi inte ha gått vidare sedan dess? Vad hände, liksom?

Men så gick det. Och om Trump och andra motståndare till vetenskapliga framsteg fortsätter att regera världen, lär vi inte ha några warpmotorer de närmaste tvåhundra åren.

Karaktärerna kändes intressanta och trovärdiga, även om vissa kändes lite väl stereotypiska – särskilt i den kinesiska besättningen. Och storyn gick framåt i lagom fart. Det kändes som ett långt uppdrag, vilket det var i boken. (Däremot gick byggandet av rymdskeppet lite väl snabbt.)

Jag ska inte berätta exakt vad de fann vid Saturnus eller hur detta påverkade fortsättningen av det som hände i boken, men jag tyckte att »fyndet« gjorde mig både glad och lite bedrövad. Jag har läst andra recensioner nu i efterhand, som tycker att »fyndet« var ett billigt sätt att komma undan och att författarnas verkade ha lagt fokus på annat, men jag håller inte med. Det var på något vis trovärdigt, sett till hur bra lösning det visade sig vara – och som jag inbillar mig att det skulle kunna vara i verkligheten.

Vad jag pratar om? Tja, då får ni läsa boken. Gör gärna det. Boken är inte alltför lång och den har dessutom ett bra slut.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s