Filmprat: Rogue One

Jag minns när jag såg den första trailern (eller var det kanske mest en teaser?) till Rogue One. Jag tänkte: »Är det här en fanfilm eller en riktig Star Wars-film?«

Jag hade svårt att sätta fingret på vad det var som var fel. Att det var helt andra skådespelare än vi brukar se? Att det var en sidohistoria till en redan känd historia? Att det kändes överdrivet med en karatekille som slog ner stormtroopers och en samling med AT-AT i en tropisk miljö?

Nå, sedan Disney köpte upp Star Wars-varumärket så stod det snabbt klart att de tänkte väcka liv i genren igen. Rejält med liv. Vi kommer nog att få en ny Star Wars-film varje år en bit in på 2020-talet. Det behöver inte vara dåligt. Men det här var i alla fall inte någon bra film.

Storyn i korthet: Vi får följa en tjej, Jyn Erso, från barndomen (när hennes mamma mördas och hennes pappa närmast kidnappas av Imperiet) till en ung kvinna, då hon själv närmast kidnappas av rebellerna. Tanken är att hon ska hjälpa dem få kontakt med en brottsling, som tydligen har information om ett nytt supervapen som Imperiet håller på att bygga.

Jyns pappa har nämligen hjälpt Imperiet att bygga Dödsstjärnan, som kanske vid första anblicken liknar en måne… Men det visar sig att pappan, som spelas av Mads Mikkelsen (och får alldeles för lite speltid), medvetet har byggt in en svaghet i Dödsstjärnan. Nu försöker han nå sin dotter med beskedet.

Nå, jag kan konstatera att det krävs nästan att man har sett några av de andra SW-filmerna innan man ser denna, om man ska ha ordentlig koll på vad allting är och innebär. Vi som har sett filmerna, känner ju redan till Dödsstjärnan, vad som hände och så vidare. Men framför allt känner vi till Kraften, vi känner till Imperiet och Alliansen. Man får nästan inte veta någonting om dessa delar i den här filmen. Spelar det någon roll? Är inte denna film mest riktad mot de som redan sett de andra filmerna och ändå känner till dessa detaljer? Jo, det är den förstås. Men i ett bra historieberättande ingår att man låter tittarna veta vissa grundläggande saker, tycker jag.

Den första halvan av filmen satt man mest och väntade på att någonting skulle hända. Det kan vara ett bra tillfälle att lära känna karaktärerna och få en känsla för deras olika roller i historien. Men man lär liksom inte riktigt känna dem. Jyn Erso är bara en sorts rebell i sig, men utan att det förklaras varför. De andra, som är riktiga rebeller (så att säga), får man inte heller veta så mycket om.

Den sista halvan var roligare, för då hände det lite fler saker. Inte för att dessa saker var särskilt logiska alltid, men man fick i alla fall actionscener. Och de för Star Wars så obligatoriska scenerna med X-wings, ljussablar och så vidare.

Slutet blev som väntat (spoiler alert…). Alliansen lyckas stjäla ritningarna.

Men det är några frågor som inställer sig… Jyn & Co var alltså tvungna att göra inbrott hos Imperiet för att stjäla ritningarna. Byggnaden där ritningarna finns är så viktig att hela planeten omgärdas av ett kraftfält. Men tydligen inte viktigare än att de släpper igenom ett oannonserat skepp och låter det landa på planeten…

Ritningarna finns i något jättearkiv och det tar ett tag att hitta till arkivet. Man föreställer sig något gigantiskt arkiv, där Imperiets alla hemliga planer och förehavanden finns lagrade. Men så visar det sig att det bara är en samling med något som ser ut som våra dagars hårddiskar…

Mitt i striden dyker så Dödsstjärnan upp. Fast inte för att hjälpa till att driva bort rebellerna, utan för att förstöra(!) byggnaden med arkivet. Tydligen var innehållet inte viktigare än att man kunde förstöra hela rubbet. Jag antar att de hade backup på allting någon annanstans…

Men det märkligaste var väl ritningarna i sig. Varför behövde Jyn och rebellerna dessa? För att förstöra Dödsstjärnan. Men pappa Erso, som var den som byggde in svagheten och som försökte nå sin dotter med beskedet, hade ju bara behövt tala om för henne vad svagheten var och hur den skulle kunna utnyttjas! I stället skickar han henne på ett veritabelt självmordsuppdrag att stjäla ritningarna i sin helhet…

Tre personer var intressanta att studera lite, även om de förekom i rätt så liten grad:

  • Grand Moff Tarkin. Det var helt okej att väcka karaktären till liv, även om skådespelaren varit död i över 20 år. Men nja, jag vet inte om de fick honom särskilt trovärdig till utseendet, trots alla effektmakare som jobbat på honom.
  • Prinsessan Leia. Hon var helt klockren i utseendet, som om de använt en tidsmaskin. Mycket imponerande!
  • Darth Vader. Den här karaktären borde varit allra enklast att efterapa, men det funkade inte ändå. För det första var faktiskt rösten konstig. Han lät gammal och jag är inte helt säker på att ljudförvrängningen var helt rätt. För det andra, och mest överraskande, så såg han inte rätt ut! Det var något plastigt över honom.

Lyckligtvis dog alla huvudkaraktärer i den här filmen, så ingen uppföljare till denna. Jag får hoppas att de lägger mer tid på story och karaktärsbyggande i nästa sidofilm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s