Bokprat: »Silence«

silence_framsidaDet blir mest science fiction-böcker jag läser, eftersom jag älskar scifi-genren så mycket, men ibland blir det något annorlunda. Den här gången – passande nog till påsk – har jag läst Shusaku Endos Silence. En bok som förra året blev film, regisserad av Martin Scorsese (som dessutom av den anledningen har skrivit förordet till bokversionen jag läste). Länk till svensk översättning.

Storyn i korthet: På 1600-talet sluter sig Japan alltmer mot omvärlden. Särskilt hyser de styrande en stark aversion mot kristendomen, som tidigare tagits emot med (någorlunda) öppna famnar. De troende jagas nu skoningslöst och tvingas gå under jorden. Ett rykte når Europa, om att en av de mest framstående kristna i Japan – fader Ferreira – har avfallit från tron. Två av hans elever, tillika jesuitpräster, ger sig av på en lång och farlig resa till Japan för att ta reda på hur detta otroliga har kunnat hända.

Den här boken triggade två av mina intressen: Religion och livet i Japan för hundratals år sedan. Den var intressant att jämföra med Shogun, som utspelar sig några decennier före och som har ett något annorlunda perspektiv. Men där Shogun kändes som non-stop action, eftersom den var full av komplotter och dramatiska händelser, var denna lika långsam som… tja, som meditationen hos en jesuitpräst.

Därmed inte sagt att den var jobbig att ta sig igenom. Men man ska inte förvänta sig att kastas från den ena händelsen till den andra. Det här är en bok för eftertanke och kontemplation.

För mig som icke-troende var det intressant att få uppleva hur huvudpersonen, jesuitprästen Rodrigues, resonerade i olika situationer. Inte minst när han konfronterades med bokens tema och titel: Tystnaden. Varför är Gud tyst?

Min egen arbetshypotes är att Han inte tycks finnas (och om Han finns, så är Han i varje fall inte den kärleksfulle guden som påstås), men för Rodrigues gäller det att hitta förklaringar till varför Gud gör som Han gör (eller inte gör). Hur Han kan stå bredvid och se på när Hans barn långsamt torteras till döds genom kokande vatten. Hur Han kan låta folk bli avrättade i Hans namn, samtidigt som fåglarna fortsätter att sjunga som om ingenting hade hänt och vårdagen är lika vacker och njutbar som förut.

Rodrigues blir alltmer desperat av att äntligen få höra Guds röst. Likt Kristina från Duvemåla vågar han knappt tänka den förbjudna tanken – tänk om jag bett alla böner förgäves – samtidigt som han måste fortsätta sitt uppdrag att hitta Ferreira, och få förklaringen till det otänkbara. Och samtidigt, kanske, få veta varför Gud är så tyst.

Jag ska inte avslöja exakt hur det går, utan bara konstatera att jag verkligen vill se filmen också. Den är två timmar och fyrtio minuter lång, vilket jag gissar krävs för att tittarna ska komma in i samma långsamma tempo som i boken.

Det är en nyttig upplevelse. Men oj, så glad att jag är icke-troende. Av fler skäl nu än tidigare. 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s