Filmprat: »Iron Sky«

I min gamla blogg (vars inlägg jag funderar på att försöka föra över till den här plattformen, om det är tidsmässigt möjligt) hade jag en del temainlägg. Jag tänkte börja på en ny sådan tradition – och så får vi som vanligt se hur länge det varar. 😉

Under rubriken Filmprat, kommer jag göra inlägg om filmer som jag har sett. Det kan vara nya eller väldigt gamla filmer. Det kan vara filmer som jag sett för första gången eller som jag sett för hundrade gången.

Jag kommer inte att sätta något betyg rent siffer- eller bokstavsmässigt, men jag kommer däremot att tala om filmens innehåll och vad jag tyckte om den.

ironsky_1
Retrofuturistiska nazistsoldater.

Först ut är science fiction-komedin Iron Sky (2012).

Det här är en av alla dessa filmer som jag känt att jag måste se, men som jag av någon anledning ändå har lyckats missa.

Nyligen var det årsmöte för Trekkers i Södra Sverige, föreningen för Star Trek-fans som jag råkar vara ordförande i. Efteråt hölls den traditionsenliga årsmötesvisningen och där var det jag som fick ta fram ett förslag till visningsschema. Temat blev »Scifi Nazis!«, vilket var ett tacksamt tema med tanke på de många varianter av rymdnazister som finns – i alla fall om man inte är så petig på att det ska handla just om nazister.

Det blev en del intressanta saker vi fick se. Som inledning såg vi det klassiska Star Trek-avsnittet »Patterns of Force« från originalserien, där en planet visar sig ha anammat nazismen både till utseende och innehåll. Det är för övrigt detta avsnitt som kommer att orsaka att Star Trek-fansen i framtiden döper om Tyskland till Nazi-Planet-Episode Land (enligt ett avsnitt i Futurama).

Sedan fick cardassierna vara rymdnazister i Deep Space Nine-avsnittet »Duet«. Och rymdödlorna i V (1983-versionen) fick vara rymdödlenazister i ett avsnitt. Vi såg även pilotavsnittet till den (vad det verkar) lovande serien The Man in the High Castle, som utspelar sig i 1960-talets USA – i en värld där Nazityskland och Japan vann andra världskriget. Alternativa verkligheter… I love it!

Kvällens final blev filmen Iron Sky. Filmens story i korthet:

När USA åter landar på månen med en rymdkapsel år 2018, upptäcker en av astronauterna att det redan finns mänsklig aktivitet där. Det visar sig att ett antal nazister under andra världskriget lyckats fly till månens baksida. De har nu byggt upp »Fjärde riket« där, med en stor militärbas med kapacitet nog att slå mot jorden.

Alltså, jag gillar konceptet. Jag gillar det väldigt mycket. Att det finns en hemlig bas på månen är ju »känt« bland konspirationsteoretiker sedan länge. Och att det skulle ha något med nazisterna att göra, är bara självklart i denna ologiska tankekedja. Jag menar… Om det inte är utomjordingar som har basen, så måste det ju vara nazister.

Men även om idén är bra, så var genomförandet inte alls lika bra. Tråkigt nog.

Jag vet inte om det har att göra med att detta är finsk humor. 🙂 Några av personerna som står bakom filmen, bland annat regissören, är nämligen samma personer som skapade Star Wreck-filmerna. Här är en av filmerna i sin helhet:

Den filmen var imponerande i sitt slag, med ett antal glada amatörer som med låg budget lyckades göra en lång spelfilm som såg imponerande ut på sin tid. Den var ett bra exempel på att bra visuella effekter inte längre var förbehållet någon stor filmstudio eller effektfirma. Sedan dess har utvecklingen gått ännu längre.

Däremot var den filmen lite för lång. Skämten var lika utdragna som replikerna var torra. Och saker som skulle anses som roliga, blev inte särskilt roliga. Som sagt, det kanske var/är den finska humorn som förstörde helhetsintrycket.

Men visst, humor är svårt. Det är svårt att göra alla till lags. Alla skrattar inte åt samma saker (och tur är väl det). Dock tycker jag personligen att det blir extra svårt att skratta, när man så medvetet försöker göra något lustigt och använder »lustig« musik som lök på laxen.

Det skedde i Star Wreck-filmen och det skedde i Iron Sky. Tidvis kändes scenerna som den vitryska (och olagliga) versionen av The Big Bang Theory:

Filmen var dock inte utan förtjänster. En del saker var faktiskt roliga. Jag skrattade exempelvis gott när de gjorde en kopia på den berömda Hitler får ett utbrott-scenen från Der Untergang. Eller när de fick en kortversion av Chaplins The Great Dictator att framstå som propaganda för nazisterna.

Fast det borde ha varit mer av detta. Mindre trams och mer svart humor. Det finns ju en hel del att plocka – och att inspireras – av.

ironsky_2

Filmen fick tydligen ett hyfsat varmt mottagande, om än inte några översvallande känslor, så det är tydligen på väg en (kanske rentav två) uppföljare.

Jag vet inte om den hör till den kommande produktionen, men jag har sett en bild på Hitler ridandes en dinosaurie. Det verkar lovande i humorväg. Och när filmen väl släpps, så har de kanske finslipat sin humor – eller så har jag lyckats lära mig uppskatta den finska versionen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s